Elin Wägner kom med en fläkt av den stora världen till lilla Berg utanför Växjö. 1925 lät hon uppföra sitt drömhus Lilla Björka (ritat av Carl Bergsten, pennan bakom Liljevalchs konsthall och Göteborgs Stadsteater), som så småningom blev hennes fasta punkt i livet. Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. […][...]

Få svenska författare är väl så förknippade med julskildringar som Astrid Lindgren. I såväl Pippis Villa Villekulla som i Emils Katthult, Madickens Junibacken, i Bullerbyn liksom på Bråkmakargatan firas det jul så det står härliga till. Dessutom skrev Astrid Lindgren ett antal fristående julberättelser som har getts ut på nytt de senaste åren. 2012 kom […][...]

En angenäm fläkt av gammaldags pusseldeckare vidhänger Kristina Agnérs fina debutdeckare Var inte rädd för mörkret, som handlar om tre generationer kvinnor och ett mystiskt försvinnande. Det är redan augusti och i Tosseboda, en på ytan idyllisk liten ort i mörkaste Småland, råder värmebölja (“sommarens sista dödsryck”). Hit anländer Alva Fagerström efter att ha fått […][...]

Skärvor är en diktsamling som ger glimtar av minnen ur ett liv som förflyttats från en plats, det ursprungliga hemmet i Argentina, till det nya hemmet i Småland. Dikterna håller sig nära naturen, med årstidernas växlingar med vindar och blommor som sprider vällust, samt med titlar som ”December” och ”Septemberdagar” som också signalerar tidens gång. […][...]

En del turistmål är av idyllisk karaktär och andra präglas av kantigare egenskaper. Jag har också hört talas om brutalturister som väljer resmål som Tjernobyl eller Nordkorea. Bilkyrkogårdar hamnar inte fullt så högt på brutalitetsskalan. Men de är inte heller speciellt nationalromantiska som Skansen eller Carl Larsson-gården. I närheten av värmländska Töcksfors ligger en bilkyrkogård […][...]

Brombergs har gett ut antologin Blå Blixt sedan 2012 för att enligt dem själva ”ge plats åt nya poetiska röster”. Men 2014 blev det ingen antologi: bidragen höll tydligen inte tillräckligt hög kvalité. Snobberi, tänkte jag då. De tidigare antologierna har lämnat mig hyfsat likgiltig även om det förstås funnits en del glänsande undantag bland […][...]

Ida Andersen bor i Malmö, men har fortfarande en fot i den småländska myllan. Hon är recensent och översättare och har tidigare gett ut två diktsamlingar. Här slutar allmän väg är hennes romandebut och skildrar femtonåriga Trines svajande tillvaro. Trine befinner sig i det där typiska gränslandet, mellan barndomens orubbliga rum och det som finns […][...]

Fyra midsommaraftnar. Fyra spelemän med döden flåsande i nacken. Fyra nedslag i historien: vid 1900-talets början, i det tidiga 1700-talets pestepidemi, i mitten av 1500-talet och under bronsåldern. Skilda livsöden, men teman som går igen. Livet och kärleken, lusten, den ständigt närvarande döden, och så platsen, nära källan, där ungdomarna dansar i romanens första midsommarscen. […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

Strax norr om Emmaboda sitter den, skylten med det nästan magiska namnet. Duvemåla. Det är en slingrig liten grusväg, bättre lämpad för cykel än bil – åtminstone om man tänker möta någon. Och det gör man lätt. Strax är man i alla fall framme och kan andas in idyllen; skog, hagar, fågelsång, röda stugor. Här […][...]