Jag känner mig egentligen lite obekväm med att boktipsa/recensera poesi. Varför vet jag inte, jag har aldrig några sådana problem med att skriva om skönlitteratur. Det måste vara något slags intellektuellt mindervärdighetskomplex som gör sig gällande. Det härliga (och problematiska) med poesi är att hälften av texten som regel finns mellan raderna, man får oftast […][...]

I Aleš Štegers Tingens bok blev tingen levande och stekta ägg fick ögon. I den poetiskt skriva essäsamlingen Berlin är det dags för en hel stad. Vem är Berlin? Vad gör Berlin? Hur mår Berlin? Huvudstaden är huvudpersonen. Berlin är som att hålla ett trasigt vinglas upp mot ljuset och titta genom det, tycker Aleš […][...]

I efterordet av Tingens bok, skrivet av Per Bergström, finner man en del upplysningar om Stegers dikter, som i genomläsningen nog går de flesta förbi. Åtminstone de som inte är insatta i slovensk historia. Det gör dock inte så mycket, möjligen är ett torkhus någonting som kan behöva få en nyttoaspektens och gestaltande förklaring. Tingen […][...]

Här har vi den första slovakiska boken på svenska. Det är så den lanseras, Boken om kyrkogården, utgiven av det lilla förlaget Skosnöret. För mig som inte sitter inne med någon större förtrogenhet med slovakisk litteratur verkar den först lovande: en mörk och stilistiskt barnteckningsaktig framsida, kyrkogården vars gravstenar trängs och tycks växa upp ur […][...]