Lång bort från alla städer, i ett kargt ökenlandskap finns en skola för flickor som behöver uppfostras. Här är Föreståndarinnan enväldig härskare. Det är hon som skriver reglerna som sätts upp på väggen, det är hon som bestämt att allt ont i flickorna kommer från städerna. Skyddade från städernas inverkan ska de uppfostras och återställas […][...]

Jag tänkte länge att feelgood inte var en genre för mig. Att det var tillrättalagt, smörigt och hurtigt. Det tycker jag till viss del fortfarande, men är det egentligen så dåligt? När det är krig och klimatkris så kan vi behöva läsa om sådant som värmer och är lättsmält. Jag läser med stort nöje Denise […][...]

Vi får komma in på en hotellbar i Amman, mitt i ett ständigt pågående samtal främlingar emellan. I bakgrunden sitter ett jag som iakttar allt och verkar vara den enda som vet varför bartendern plötsligt faller ihop, död, precis efter tolvslaget. Kvällens händelser rullas sedan upp: tiden hackar sig fram baklänges, blickar utbyts, lögner presenteras […][...]

Tóibín gjorde en fin insats i sin roman Mästaren, där huvudpersonen var den engelskspråkiga författaren Henry James. I Magikern upprepar han sitt koncept med den tyske författaren Thomas Mann. Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt […][...]

En dag, då Stor-Lars promenerar till jobbet får han en blomkruka i huvudet och dör. På hans begravning återses sex vänner som har ett gemensamt förflutet inom den maoistiska rörelsen i Sverige. De var alla lite yngre än Stor-Lars och såg upp till honom som en förebild och mentor, och nu är han plötsligt död. […][...]

Jag var inte helsåld på Linda Ståhls debut, och hade nog inte tänkt läsa fler av hennes deckare. Det är såklart intressant med en ickebinär kriminalpolis i huvudrollen, men i övrigt föll jag varken för intrigen eller miljön. Rika Höllviken kändes som en femtielfte välbärgad deckarmiljö, och parallellhistorien, som fick sin förklaring först allra sist, […][...]

När jag upptäckte Kate Mortons romaner för många år sedan dök jag in i hennes världar med förtjusning. Familjehemligheter i det förflutna som väcktes till liv av något i nuet, skuld och försoning och fantastiska miljöbeskrivningar. Det var eskapismläsning deluxe och vid ett tillfälle var jag så uppslukad att jag missade mitt pendeltåg och fick […][...]

Jag behövde läsning på jobbresan. Gärna i pocket och gärna mer än 300 sidor att räcka hela veckan. Inte alltför experimentell prosa, för jag visste att hjärnan skulle behöva en berättelse som följde i huvudsak en rak tidslinje mellan arbetspassen. Valet föll på Ian McEwans senaste roman Lektioner. Berättelsen följer huvudpersonen Roland och upptakten är […][...]

Efter bara ett par sidor av Elizabeth Strouts senaste roman på svenska, Åh William! (2022), är jag bästis och bundis med huvudkaraktären Lucy Barton. Lucy, som jag redan är bekant med från de lågmälda, inkännande, insiktsfulla, rörande och berörande romanerna Mitt namn är Lucy Barton respektive Vad som helst är möjligt. Läsaren sugs effektivt in i handlingen […][...]

På biblioteket där jag jobbar finns en hyllsektion med bilderböcker på temat “Döden/sorg”. Det är en avdelning som växer lite för varje år. Böcker för mindre barn om så kallade svåra ämnen är, tvärtemot vad många tycks tro, väldigt efterfrågade. I Lotta Geffenblads Blå Ugglan handlar det delvis om döden och desto mer om sorgen. […][...]