Författaren tillika läkaren Karin Wahlberg – född 1950 – frammanar med inlevelse och värme sin egen barndom i sin trivsamma serie kollektivromaner från Kalmar, alias Ekstad. Själv är jag visserligen ett decennium yngre, men också jag minns en tid då herr och fru var gängse tilltal, då man kallade kompisarnas föräldrar för tant och farbror […][...]

Efter alla svenska deckare jag plöjt känns det uppfriskande med en norsk dito. Andra liv, nya miljöer och ett annat lands historia. Även om Sverige och Norge varit en union så finns det skillnader. Dock är Allt är mitt inte någon historisk roman utan, som tidigare nämndes, en deckare. I Oslo bor Clara och Haavard […][...]

Den noggranna och skickliga barnläkaren Paul Klintman hittas brutalt ihjälslagen i sin skånelänga belägen i utkanten av Lund. Han skulle ha åkt till Falun på läkarkonferens men kom inte iväg. Både familj och arbetskollegor är i chock och förstår inte vem som skulle vilja se honom död? I förra boken om kommissarie Claes Claesson hade […][...]

Cecilia Alstermarks nya diktsamling Fosterlandet tar vid där hennes förra slutade. Om Pärlemor, som kom förra året, skrev jag: ”När Pärlemor slutar lämnas läsaren mitt i något pågående.” Jag syftade på graviditeten som diktjaget just har påbörjat när boken slutar. Är jag en kropp för dig nu eller en behållare för vårt barn? Så lyder […][...]

”Vad är det för deprimerande skit du läser?” frågade min 23-årige son med en menade glimt i ögat, när han läste baksidestexten på denna bok.  Jag bara log. För jag är alldeles kär i detta verk, måste jag säga. Det tillhör bland det allra bästa jag satt i näsan i, av de drygt sextio böcker […][...]

Lyssna på de här inledningsraderna: Ayoola kallar på mig med dessa ord: Korede, jag dödade honom. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva höra de orden igen. Om inte de inledningsmeningarna får dig att vilja läsa vidare, ja, om inte själva titeln får dig att vilja läsa den här boken, då vet jag inte […][...]

När barn leker kan det gå undan. Roller, aktiviteter och miljöer kan ändras sekundsnabbt. Man kan jobba på sjukhus, åka tåg, slåss med en häxa – som i Pija Lindenbaums underbara nya bilderbok Vi måste till jobbet. En ganska stor del av boken är de tre lekande barnen just vuxna, med jobb. De lämnar osentimentalt […][...]

Zoes pappa ligger på sjukhus. Han vet inte om han vill leva längre. Ibland orkar han inte ens träffa Zoe och Zoes mamma. ”Hejdå”, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på. Vi hör hur han gråter där inne. ”Vill han inte bli frisk […][...]

Två bröder jagar på savannen. Lillebror berättar om hur de är ”lajon”, smyger knäpptyst för att fånga mammagasellen och pappagnun. En dag orkar inte storebror leka. Han får åka till doktorn – hur kan pappa inte förstå att lajon hör hemma hos veterinären? – men medicinen hjälper inte och lajonet hamnar bakom galler i en […][...]

Simone de Beauvoir befinner sig i Rom när telefonsamtalet kommer om att hennes mor hamnat på sjukhus. Hon har fallit i sin lägenhet i Paris, legat länge på golvet innan hon lyckats få tag i telefonen och ringa på hjälp. Detta scenario har många upplevt och ännu flera går omkring och väntar ofrivilligt på ett […][...]