Den första delen i Jenny Hans och Siobhan Vivians trilogi Burn for burn hade en tydlig riktning. Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary ville ha hämnd. Av olika anledningar. Kanske inte alltid rätt anledningar, men det utgjorde definitivt ett driv, både i tjejernas liv och i romanen om dem. Efter att hämndintrigerna kulminerat och tagit en […][...]

Varje år, på måndagen i homecoming-veckan – den som slutar med skollagets match i amerikansk fotboll, korandet av årets homecoming queen och höstterminens stora skoldans – klistras en lista upp över hela Mount Washington High School. Den bär ett mytomspunnet stulet skolsigill, ingen vet vem eller vilka som gör den, och den listar den ”sötaste” […][...]

”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande. Komplicerat. Tonårstjejerna Lillia, Kat […][...]