För tio år sen läste jag, och blev förälskad, i Silvia Avallones roman Stål, om de tonåriga Franscesca och Anna i den italienska hamn- och stålstaden Piombino. Några år senare hade jag en liknande upplevelse med Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, som också skildrar intensiv vänskap i ett till synes bortglömt hörn av världen. Båda […][...]

År 2000 inleds vänskapen mellan Elisa och Beatrice, en vänskap som präglar de viktigaste åren i Elisas liv och som får ett abrupt slut. År 2019 sätter sig Elisa ned och skriver – hon måste göra upp med de där åren, göra upp med Beatrice – och kanske göra upp med sig själv. Elisa växer […][...]

”Jättemaskarna” kallar man höghusen, även om de fula byggnaderna inte heter det egentligen. Det är bostadsområdet som politikerna glömde, som skulle bli en oas men blev ett nedgånget ruckel, och det är där Adele bor med sin mamma och syster. Det är där hon blir kär i Manu och det är där hon blir gravid. […][...]

Det händer kanske extra ofta på sommaren att jag förälskar mig i böcker. Kanske är det värmen som gör det, kanske det tillåtande ljuset. Men allra mest tror jag det handlar om tempot. Stillsamheten som alltid kommer, oavsett om jag arbetar eller har möjlighet att vara ledig. Den som låter mig läsa, stanna upp och […][...]

Det är sommar och varmt i den italienska kuststaden Piombino. Men det är långt ifrån kokböckernas och resemagasinens förföriska bilder över en småputtrig italiensk landsbygd. Istället – en sprucken betongöken, ett stålverk på dekis och en familjevurm som är allt annat än genuin. Det Italien som tar plats i Silvia Avallones debutroman Stål är översexualiserat, […][...]

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också […][...]

När Silva Avallone var i Stockholm och pratade på Internationell författarscen i våras pratade hon om Roberto Saviano som hennes förebild och en förebild i den samtida italienska litteraturen. Nu är det förvisso en skillnad på den skönlitteratur som Silvia Avallone och de andra italienska författarna som är aktuella nu skriver och den facklitteratur som […][...]

I hörsalen på plan 3 i Kulturhuset vid Plattan i Stockholm, är det så gott som fullt när jag i sista minuten anländer. Många vill höra Anneli Dufvas samtal med det italienska stjärnskottet Silvia Avallone. Debuten Stål har fått bejublande kritik både i Sverige och på andra håll i Europa. Snart recenseras den här på […][...]