Det händer kanske extra ofta på sommaren att jag förälskar mig i böcker. Kanske är det värmen som gör det, kanske det tillåtande ljuset. Men allra mest tror jag det handlar om tempot. Stillsamheten som alltid kommer, oavsett om jag arbetar eller har möjlighet att vara ledig. Den som låter mig läsa, stanna upp och […][...]

Det är sommar och varmt i den italienska kuststaden Piombino. Men det är långt ifrån kokböckernas och resemagasinens förföriska bilder över en småputtrig italiensk landsbygd. Istället – en sprucken betongöken, ett stålverk på dekis och en familjevurm som är allt annat än genuin. Det Italien som tar plats i Silvia Avallones debutroman Stål är översexualiserat, […][...]

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också […][...]

När Silva Avallone var i Stockholm och pratade på Internationell författarscen i våras pratade hon om Roberto Saviano som hennes förebild och en förebild i den samtida italienska litteraturen. Nu är det förvisso en skillnad på den skönlitteratur som Silvia Avallone och de andra italienska författarna som är aktuella nu skriver och den facklitteratur som […][...]

I hörsalen på plan 3 i Kulturhuset vid Plattan i Stockholm, är det så gott som fullt när jag i sista minuten anländer. Många vill höra Anneli Dufvas samtal med det italienska stjärnskottet Silvia Avallone. Debuten Stål har fått bejublande kritik både i Sverige och på andra håll i Europa. Snart recenseras den här på […][...]