Här i Sverige har 1970-talet ofta förknippats med en stark vänstervåg. I det allmänna pratet om vänsterrörelsens meningsutbyten är omdömena ibland raljerande. Striderna om den ”rätta” socialismen var många. I det lilla partiet KFML gick diskussionsvågorna höga och en grupp utbrytare bildade sitt eget parti med tilläggsändelsen ( r ) – som stod för revolutionärerna. […][...]

Romanjaget i romanen Systrarna har nyss tagit avsked från hundmannen i Uppsala: Innan vi skildes åt såg jag min kropp lägga sig ner på perrongen; inget fall, inget drama. Bara lägga mig på sidan, dra upp knäna mot magen. Vad skulle du ha gjort? Med tåget att passa, möten, rutiner i ryggraden? Du hatade kapitalismen, […][...]

Birgit Ståhl-Nyberg var – skam till sägandes – en ny bekantskap för mig. En hel del stockholmare kanske har sett hennes monumentalkonst på Akallas tunnelbanestation, även om långt ifrån alla nog skulle kunna namnge konstnären – men själv hade jag helt missat hennes konstnärskap. Det gör det desto roligare att nu kunna lära känna det […][...]

Jag tänkte skriva att novellen är pennans svar på stekspadens hamburgare, men det vore att fara med osanning. Novellen är ju äldre än synden. Däremot samexisterar numer både pocketshoppar och snabbmatskedjor vägg i vägg. Jag har sett det med egna ögon inne på Göteborgs Centralstation. Det är numer en barnlek att plocka med sig en […][...]

I den här boken tar sig Carl-Göran Ekerwald an fenomenet ”bildning”. I det begreppet lägger han dock något lite annorlunda än vad många spontant kanske tänker på som bildning. Han vänder sig faktiskt explicit mot att betrakta bildning som synonymt med vad han kallar ”bokbildning”, vilket väl får tolkas som att vara väl bevandrad i […][...]

1968 är ett mytomspunnet år som givit namn åt en hel vänsterrörelse. Nästa år är det 50-årsjubileum. Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet […][...]

Hur skulle världen ha sett ut om upptäckten av begravda, tjocka lager av sammanpressade och omvandlade rester från gamla djur- och växtdelar (även känt som råolja) och dess inneboende egenskaper aldrig hade gjorts? Egenskaper som lett till ett väldigt språng för människan. Aldrig tidigare hade något så energirikt funnits så nära till hands. Oljeutvinningen har […][...]

1975 flyttade Sara Lidman hem till Missenträsk i Västerbotten. Till Boken som kallade, Boken som skulle skrivas, den som till slut blev sju böcker och brukar kallas Jernbanan, Jernbaneeposet eller -sviten. ”jag hoppas kunna skriva Boken”, inleds dagböckerna från Missenträsk. ”Det är det enda enda”. Berättelsen hänger tätt samman med hembygden, med livet där och […][...]

Att dramatik ges ut av ett förlag är en ovanlighet. När Atlas nu gör en satsning på svensk dramatik kan jag bara hoppas att det sätter en boll i rullning, att fler pjäser trycks och framförallt att fler läsare upptäcker genren. Drama! Tre svenska pjäser är ett bra exempel på att dramatik också är utmärkt […][...]

Prologen till Andrea Lundgrens roman Glupahungern är en trolsk sagoskildring med ett bildspråk som skapar associationer till John Bauers målningar. Sammetslen mossa och grönklädda bumlingar, stilla, svart och bråddjupt tjärnvatten, omgivet av höga tallar som en skyddande mur. Och Trädet, det mytomspunna björnträdet, vars gigantiska rotsystem vidarebefordrar pulserande hjärtslag genom skogsmarkerna. Här skildras på ett […][...]