”Finns det homosexuella renskötare?” Frågan utgör rubriken till en diskussionstråd på Flashback, och till den återkommer Ánte hela tiden. Den gnager i bakhuvudet. För Ántes familj är renskötande samer, och det är de traditionerna han vill vara med och föra vidare. Det är hans liv. Men så finns också Erik, Ántes bästa kompis, som han […][...]

Min farmor Ragnhild var same. Ändå vet jag så lite, nästan ingenting, om den samiska kulturen och det samiska folkets historia. Med tanke på att många av mina klasskamrater också hade samiskt påbrå verkar det märkligt att vi inte skulle ha lärt oss något om detta i grundskolan. Men om vi gjorde det så har […][...]

Det finns ingen skylt på den byggnad i Uppsala som en gång var Statens rasbiologiska institut. Det skriver Karin Bojs i sin bok Min europeiska familj, så det har fastnat hos mig redan innan jag slår upp Maja Hagermans biografi över institutets grundare och förste chef, Herman Lundborg. Det vill säga, det finns en skylt […][...]

Året är 1934 och kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda ett brutalt mord som skett vid Anatomiska institutionen i Uppsala. Hell och hans, för tidens, oväntade val av partner, polissyster Maria Gustavsson, kliver burdust in i det akademiska finrummet och mordet visar sig snart vara svårare att utreda än de räknat med. Duon som […][...]

”Vår släkt var definitionen av det defekta”, skriver Kjell Sundstedt om sin familj. ”Skadade, fula, missbildade, imbecilla, halta, lytta, lössläppta och snuskiga människor som skulle behandlas och elimineras och ge plats åt det nya, friska, intelligenta och ljusa.” Av mamma Gertruds stora syskonskara anser de sociala myndigheterna på 1930- och 40-talen att flertalet är ”mer […][...]

För inte särskilt länge sedan var det tämligen självklart att mänskligheten gick att dela in i lätt urskiljbara raser. Exakt vilka de var och hur uppdelningen skulle göras var ironiskt nog inte lika självklart, men som princip levde rasläran kvar i läroböcker, kulturyttringar och i praktisk politik även många decennier efter andra världskriget. De flesta […][...]

Ju mer jag tänker på litteratur och historia desto mer verkar de hänga de samman. Det är omöjligt att tänka sig berättelser utan tid och det går egentligen inte att tänka sig historien frånskild berättelserna om den. Nu skulle man ju kunna invända att det som hänt har hänt och att det är en i […][...]

Att läsa en människas kropp är att tolka tecken. Tecken på sjukdom, på psykiska tillstånd, kanske till och med på karaktär, på fysisk och psykisk disposition för sjukdom. Det är utgångspunkten i idéhistorikern Karin Johannissons bok Tecknen. Läkaren och konsten att tolka kroppar, och uppfattningen om denna teckenlära har sett olika ut under olika tider. […][...]

Sven Lindqvist har en förmåga att skildra viktiga ämnen i sin egen speciella ton. I Terra nullius diskuterar han Australiens historia och kolonialtidens betydelse för nuet. Lever skulden för de brott som begåtts i historien kvar fastän de som begått dem är döda? Och kan en sådan skuld någonsin betalas tillbaka? Det är förstås otroligt […][...]

För det första är det här en mycket personlig bok. En individs uppgörelse med sin bakgrund eller närmare bestämt med sin farfar och hans verk. För det andra är det en berättelse med ett vidare perspektiv som belyser delar av den svenska 1900-talshistorien som länge varit oomtalad och skuggbelagd. För det tredje är det en […][...]