Efter fyrtiotalets närmast enhetliga uppslutning under modernismens fanor, förefaller femtiotalet som en splittringens tid inom svensk poesi. I efterkrigstidens era var världens fasor inte fullt så påträngande och det fanns utrymme för en ny poetisk tanke, både utåt och inåt. En av de fraktioner som fick mest betydelse för epoken har gått till eftervärlden som […][...]

Jag är säker inte ensam om att ibland inte kunna finna källan till en olust inom mig, något som smyger runt och biter utan att tillkänna ge sig. Beror det på tiden vi lever i, okända människor som ringer och söker oss för undersökningar, pensionsfondsval, att finna det rätta yrket, reklam som uppmanar oss att […][...]