Det kan låta som triviala frågor, men våra förebilder borde ju säga en hel del om vilka vi är – eller åtminstone om vad vi skulle vilja vara och vilka egenskaper vi anser åtråvärda.

Författarna till 100 nya förebilder för dig som tröttnat på Gandhi har tagit en åtminstone till synes lite ny approach:

Gandhi, Moder Theresa, Obama. Alla är de personer att se upp till. Starka ledare och generösa medborgare med klanderfria karriärer – men också riktigt, riktigt tråkiga. Varför har vi fått för oss att en förebild måste vara fläckfri?

I 100 nya förebilder har de istället samlat ”en bunt personer med egenskaper värda att inspireras av. Vissa är harmlösa, andra är svin – men alla har de någonting att lära oss!” Så är det ju. Men blir de för den sakens skull förebilder?

Självklart är 100 nya förebilder skriven med glimten i ögat – för att inte säga med en fot i 1990-talets ironiska generation som vägrade ta ställning till något som helst. Allting är liksom relativt, allting är parodiskt. Kanske hade den kunnat komma undan med det om den varit mer nyskapande parodisk, men vem behöver egentligen ytterligare grimaser över hur ”sjukt knepig” film David Lynch gör, över finansmannen Jan Stenbecks viktproblem eller golfaren Tiger Woods älskarinnor (”totalt nio över par”)?

Det blir helt enkelt på tok för mycket klichéer av det slag som går att läsa i vilken veckotidning eller webbportal som helst. I bokform blir känslan lätt överdosartad. Kändisarna är desamma västerländska mer eller mindre nutida som figurerar på varenda löpsedel, och de få historiska undantagen känns ofta uppenbart Hollywood-filtrerade.

Här och var finns roligare undantag, det medges. Tågrånaren och sedermera SJ-chefen William Tester (det här var i mitten av 1800-talet) var i alla fall för mig en ny bekantskap och, jo, definitionen av målaren Anders Zorn som ”Moras första prylbög” kanske är lite, lite skojig. Relativismen är ändå förvirrande. En del av de här människorna har åstadkommit en del imponerande saker, även om de långt ifrån är ”fläckfria”. Andra är, eller framstår i alla fall som, rakt av bara knäppa och sviniga, och ibland är reduktionismen slående. Var det till exempel verkligen Yoko Ono som splittrade Beatles? Allvarligt? Eller, känner du till Haruki Murakami som en spännande författare? Här är han framför allt en knäppskalle som springer maraton.

Jag blir som trött. Vad är egentligen poängen med att vara ”känd för att vara känd” (Paris Hilton är väl standardexemplet), att tjäna storkovan på att sälja ut syrrans konsumtionskritiska musik till just det etablissemang hon kritiserade (Janis Joplins syster Laura Joplin), att supa ihjäl sig i matlagningsteve (tevekocken Keith Floyd), att upprepade gånger ha misshandlat sina anställda med telefoner (supermodellen Naomi Campbell) eller att vara knarkig och svinig i största allmänhet (så, så många)?

De flesta av de 100 människorna som samlats här är ändå de som faktiskt redan uppmärksammas mest. Just därför blir kontentan mer obehag än underhållningsvärde. Vad är det för människor vi engagerar oss i egentligen? Är dagens media bara 1800-talets freak show-cirkus i ny kostym?

Det är väl egentligen bara en sak som står klar när jag slår igen den här boken: jag tillhör nog inte målgruppen. Jag har, när allt kommer till kritan, inte på något sätt tröttnat på Gandhi.

Jag kanske skulle lära mig lite mer om Gandhi istället.

Similar Posts:

• Frivillig enkelhet
• Iakttagaren Naipaul
• Murakamis sorgsna meditationer
• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Spattig, smått inspirerande introduktion till världens tillstånd