Jan ”Swede” Anderson luktar präriesol, krutrök och nattlig daggsvett. Vart han än rider brer svenskörten ut sig som ett omen. I skrevor, dalgångar, i djupa skogar och vid timrade husknutar, överallt och där man minst anar finner folk den oansenliga, men ack så symbolladdade svenskörten. Swede och hans häst Wipp far fram som ett dammoln […][...]