Är man en tyskspråkig författare, ingår det kanske bland plikterna att någon gång skriva om samhället så som det såg ut i Tredje Riket. Att levandegöra atmosfären eller människorna under 1930- och 1940-talet. Antalet människoöden som skulle kunna gestaltas i romankonsten är utan att överdriva oändligt. Om Daniel Kehlmann känt en plikt att skriva om […][...]

”Han där […] skriver dramer, framför allt historiska dramer i fem akter.” Christian avbröt honom. ”Alla är inte i fem akter, och de är heller inte alltid historiska. Jag skriver vad jag känner för. Och för det mesta känner jag för historiska dramer. Jag skriver det jag måste. Jag måste för det mesta skriva […][...]

Det är synd om dig. Du är ett offer. De som bestämmer har svikit, men vi ser dig. Vi ska ta bort det som orsakar din oro och ilska, oavsett om det är invandrare, feminister, transsexuella eller klimataktivister. I land efter land lockas väljare av detta budskap. Socialdemokrater och liberaler får maka på sig och […][...]

Ett stick från ett bi tolkas som ett tecken att bryta upp och lämna hus och trädgård. Tiden är inne att ge sig av. Väskan packas med de slitna men nytvättade favoritskjortorna och resan förbereds mentalt.  När vår berättare gör sig redo för att lämna huset, sittandes på en pall i trädgården i ett tillstånd mellan […][...]

Montören Josef Bloch får sparken från bygget. Lagbasens gestikulerande sätter igång en räcka händelser som tillsammans utgör en slags berättelse. Var och en av dessa händelser är svåra att ifrågasätta sanningshalten i. Bloch äter en korv i ett gatustånd, han går på bio, somnar i bänken, blir väckt och förföljd av biografvaktmästaren, försöker närma sig […][...]

Jag hade ingen som helst relation till Peter Handke innan han tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Hans storhetstid verkar ligga någonstans innan jag föddes eller så, och de senaste månadernas debatt har inte heller gjort mig särskilt sugen på att läsa honom. Ännu en självupptagen gubbe med kontroversiella politiska åsikter? Alltså, jag menar inte att […][...]

En kvinna på besök i en jaktstuga börjar undra varför stugägarna inte återvänt från sin shoppingrunda och ger sig av för att möta dem. Plötsligt går hon in i någonting glatt, hårt och osynligt som sträcker sig så långt hon kan gå i bägge riktningar. Långt senare börjar kvinnan skriva ner sina upplevelser bakom väggen, […][...]

Marlen Haushofer är inte helt okänd i Sverige. Många bokcirklar har plöjt hennes roman Väggen och haft vitt skilda åsikter om den. Att några av hennes noveller nyligen sammanställts i en färsk volym blev en glad överraskning för mig. Jag tillhör nämligen den läsarskara som uppskattade den omtalade romanen. Läsaren får i 18 noveller möta […][...]

Jag tillbringade delar av den exceptionellt varma sommaren i ett sommarhus med övervuxen trädgård. Själv satt jag och flämtade i värmen, men fjärilarna verkade trivas och jag såg flera varianter jag inte sett tidigare. Inte vet jag om det berodde på värmen att jag såg fler än jag brukar eller om det kanske helt enkelt […][...]

Ibland räcker det. Ibland blir det för mycket. Hiro går på gymnasiet när han inte klarar det längre; trycket från föräldrarna, från samhället, från lärarna, från skolkamraterna: prestera, bygg en framtid, bli någon – eller gå under, som tjejen han såg hoppa från ett fönster flera år efter att puberteten och könsrollerna tvingat dem att […][...]