[li`te les`sen] – stavat just så, på fonetiskt vis, är en samling bilder med korta textkommentarer. Författaren/konstnären är Victor Ville Johansson, bättre känd på Instagram som Depressiva Döden. Och titeln får nog anses vara försiktigt tilltagen, för det är inte bara lite ledsamhet som bilderna ger uttryck för. Boken utgörs av stora helsidesillustrationer i svart, vitt […][...]

När jag läser Freja Erixåns debut Över min döda kropp kan jag inte låta bli att tänka på Nina Hemmingsson. Hos båda serieskaparna möter vi ful-sympatiska karaktärer som med sådan självklarhet låter sina repliker skära igenom varenda social norm på ett sätt som gör att vi som läsare bara kan drömma om att ha en […][...]

Jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att köpa presenter till andra. Ännu bättre är jag emellertid på att köpa presenter till mig själv, och när jag väl släpat mig ut i julhandeln – jag hör definitivt inte till dem som skulle ange ”shopping” som en hobby – så följer både […][...]

Vad menas med bokens titel? Är livet ett as? Eller är det en gåva från Nina Hemmingsson till läsaren: Här har du livet, ditt as. Och ja, jag gillar det – här har du recensionen, ditt as. Jag är oförlåtligt dålig på att läsa liknande serieböcker eller hur de nu kategoriseras. Sara Granér har jag […][...]

Vi som är födda i slutet av åttiotalet minns när socialdepartementets kommitté mot barnmisshandel någon gång kring millennieskiftet gav Petter och Ayo i uppdrag att spela in singeln[...]

Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ är enligt förordet född ur författarnas frustration över att ständigt höra sina straighta vänner beklaga sig över sina heteroförhållanden, och avsluta med “jag önskar att jag kunde bli lesbisk”. Tesen som Mian Lodalen och Matilda Tudor för fram är ungefär “vill du så kan du”. Och de gör […][...]

Jag inser att jag är pinsamt sen till hyllningskalaset för Lilla Berlin, men som man brukar säga: bättre sent än aldrig. Jag har visserligen sett några enstaka strippar spridas i sociala medier då och då, men i serieväg har jag varit så uppfylld av Nanna Johansson, Nina Hemmingsson och Sara Granér att jag trott att […][...]

Sara Granérs färgsprakande björnkaniner är vid det här laget lika karaktäristiska, eller rentav ikoniska, som Nina Hemmingssons återkommande svartklädda sanningssägare eller Gunnar Lundkvists ångestdrivna huvudpersoner. De antar alla möjliga roller i serierutorna: makthavare, barn, arbetare, samhällskommentatorer, tysta, betraktande, skrikande, hela spektrumet. I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst […][...]

”Vad kallar ni den?” Det är det första som sägs i föreställningen Girls will make you blush som just nu spelas på Unga Clara i Stockholm. Det karaktären syftar på är sitt kön, det som samtidigt har så många namn och ändå knappt något. Hennes fråga visar en vanlig attityd gentemot kvinnokönet – vi vet […][...]

På grund av tidsbrist läser jag Lotta Sjöbergs Det kan alltid bli värre i en sittning. Det rekommenderas. Till en början är känslan av att detta har gjorts förr, överhängande. Vår tids krav på att bli lycklig kritiseras med satir, politisk medvetenhet blandas med diverse ångesthantering, Sjöberg är radikal på precis det där sättet som […][...]