Niko Erfanis debutbok är inte så mycket en samling dikter, som en långdikt på hundra sidor med mycket luft. I stort sett varje rad (ibland två rader) får en hel sida på sig. Diktraderna är enkla på det sättet att språket aldrig är tillkrånglat, och de ser enkla ut skrivna endast i gemener och utan […][...]