”Vad är det för deprimerande skit du läser?” frågade min 23-årige son med en menade glimt i ögat, när han läste baksidestexten på denna bok.  Jag bara log. För jag är alldeles kär i detta verk, måste jag säga. Det tillhör bland det allra bästa jag satt i näsan i, av de drygt sextio böcker […][...]

Jag tror det var när Niklas Rådström gav ut sin roman En Marialegend 2016 jag fann en formulering i DN:s recension av den, jag tyckte var mycket användbar. Jag tror ordalydelsen var ”Något centralt i själva livsupplevelsen”. Jag kommer inte håg vem recensenten var, eller vad hens dom av boken gick ut på, bara att […][...]

Själv kommer jag i kontakt med Erik Johan Stagnelius (1793 – 1823) i samband med en skoluppgift någon gång under yngre tonåren. Dikten ”Näcken”, tydligen en hit, framstår som överdrivet bitterljuv och melankolisk. Rentav är den löjlig i sitt ogenerade ropande efter medlidande. Lyckligtvis påträffas hans nästan obefintliga biografi innan författarskapet hinner avfärdas. Vem är […][...]

Det lilla sällskapet som grogrund för berättande är populärt och ofta fruktsamt. I fiktionen brukas temat i Decamerone och Canterbury tales. Verklighetens sammanslutningar har skänkt oss Frankenstein och böcker i Bloomsburygruppens kölvatten. Att spinna sin berättelse runt ett förvalt ämne, som i fallet Frankenstein, blir extra speciell då den tvingar berättaren att utifrån en viss […][...]

Familjen Rådström har fått en tillfällig familjemedlem. Han kallas Absint och är en blåmes som har trillat ur sitt bo. Med varm hand tar familjen hand om honom. De lär sig hans vanor och uppslukas så till den grad av hans närvaro att vardagssysslorna får stryka på foten. Absint får till och med följa med […][...]

Det strömmar vatten igenom dikterna, en skräddare återkommer, insekten som går på ytspänningen liksom poeten på meningslösheten. Penelopevävandet återkommer i vävstolen som bild. Det är favoritmetaforer som håller samman Niklas Rådströms Om att komma tillbaka till dikten. Liksom rösten som ibland hamnar i något som jag vill kalla poetiskt språk, vilket jag vill utfästa en […][...]