Det är egentligen inte förrän läkaren talar om för honom att hans stämband är förlamade och att det inte är säkert att de någonsin hämtar sig som han verkar vakna upp ur själva överlevandet, tänka längre fram än till nästa vakna stund: herregud, han är ju musiker – vad återvänder han till för liv om […][...]

Ozzy Osbourne är, precis som Keef, ett vandrande mirakel. Den mängd alkohol, droger och medicin som passerat genom hans kropp borde fällt honom för flera år sedan. Men nej, den gode Osbourne fortsätter stappla framåt, kanske lite skakigare än förr, men ändå. Nu har han lyckats plita ner sin egen självbiografi, eller rättare sagt, berättat […][...]

Vid det här laget känns det som att man läst vad som behöver läsas om Mötley Crüe. Aldrig tidigare har väl ett band producerat så många självbiografier som ”the bad boys from Hollywood”? Vince Neil tyckte att han inte fick fram allt i bandets The Dirt och ville berätta sin egen version av uppväxten, bandet […][...]

Den här lilla boken ska enligt förlaget få Pamela Des Barres I’m with the band att framstå som en nunnas dagbok, och jag kan inte annat göra än att hålla med. Att sedan författarna Neil Strauss och Anthony Bozza är med på ett hörn som förläggare, gör ju onekligen att man blir intresserad. Roxana Shirazi […][...]

Watch you bleed är inte bara en historia om ett bands väg mot framgång och herravälde i rockvärlden, utan också om dess destruktivitet, och framförallt om en enskild persons totala galenskap. Många är historierna om Bill Bailey eller W Axl Rose, som han är mer känd som, och i Davis bok ges exempel på hans […][...]

Jag har aldrig gillat Mötley Crüe nåt speciellt. Hela hårbandsgrejen gick mig förbi med undantag för Guns ‘n’ Roses då förstås. Visst har Mötley någon låt som är okej men jag har aldrig ens funderat på att köpa en skiva med Mötley. Tills jag läste The Dirt. The Dirt är skriven av bandet tillsammans med […][...]