”Det är svårt att veta var man ska börja när man ska skriva om Ola Julén.” Så inleder Martin Glaz Serup förordet till diktsamlingen Afrikas verkliga historia och precis så känner jag inför att skriva den här recensionen. Ett problem jag har är att alla verkar hylla boken. Vad är det som går mig förbi? […][...]

Hon bor långt uppe i ett höghus. Fjorton våningar högt, ett ensamt hus där en ensam lampa brukar lysa och välkomna henne när hon kommer hem i mörkret. Fönstret där lampan lyser är hennes eget, men i fantasierna är det någon som har tänt den för hennes skull. Någon har tänkt på henne. Marie Lundquists […][...]

De senaste åren har det känts som en författarboom i Sverige, tycker ni inte? Tidningen Skrivas framfart, att var och varannan författare kommer ut med en handbok i skrivande och att utbildningarna inom kreativt skrivande exploderar. Detta är dock ingenting mot Island. Enligt BBC News kommer var tionde isländare att publicera en bok. ”Ad ganga […][...]

Detta är den tredje delen i en trilogi som inleddes med boken Minne. Muisto, Memory, 1997, och fortsatte med Anna, Amerikan mummu, 2004. De böckerna handlar om barndomens somrar i Finland samt om Korhonens mormor som utvandrade till Amerika. I denna tredje del är det Nina Korhonen själv som är i centrum. Hon porträtterar sig […][...]

Döden är inte vacker. Inte sorgen heller. Marie Lundquist berättar om det ändlösa och bottenlösa utan att lägga till rätta och försköna. De dödas bok försöker inte konstruera och blir därför ett trovärdigt och iakttagande porträtt av döden. Om hur den är i all sin fulhet och utsatthet men också i sin lättnad och vithet. […][...]

Vi höll på med prosalyrik under flera månader på skrivarkursen på Wiks folkhögskola, men jag vill inte mena att jag vet exakt vad formen innebär, särskilt när det finns något som heter kortprosa i vår värld. I all fall så är det klart att texten ser ut som isblock (ungefär som den här texten), men […][...]