Jag älskade Manne Fagerlinds debutroman, Berg har inga rötter. Först för omslaget, senare för storyn, till slut för språket. Jag är otroligt glad över att Mina drömmars land går i precis samma anda. Historien är helt annorlunda, givetvis, men språket och känslan för gestaltning är kvar. Och omslaget är om möjligt ännu snyggare. Vi får […][...]