Det är sommaren 1596 i England. Två barn, ett tvillingpar, leker ensamma på gården när den ena av dem plötsligt börjar må dåligt. Riktigt dåligt. Snart ligger Judith på sängen med hög feber och Hamnet söker förtvivlat efter hjälp. Modern är en bit bort i sitt föräldrahem och fadern i London men var är farföräldrarna, […][...]

Maggie O’Farrell har skrivit en rad böcker vid det här laget, men mitt första möte med hennes skrivande blir i hennes senaste bok, en slags memoar berättad genom nära-döden-upplevelser: Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden. Titeln, framför allt på engelska: I am, I am, I am, låter som stadiga hjärtslag. […][...]

Det värsta har redan hänt när berättelsen börjar. Ruths barnbarn Lucien har hittats mördad, drunknad. Nu sitter Ruth ensam i husarrest misstänkt för mordet. Tre väktare och en präst är i princip de enda hon får träffa under sin husarrest. Ruth vet inte om hon är skyldig eller inte, hon minns inte och tvivlar på […][...]

Sommaren utan regn är en titel som låter både drömskt och hotfull på samma gång. Mina tankar går direkt till Marguerite Duras och hennes De små hästarna i Tarquinia, där romanpersonerna går omkring i hettan i en italiensk semesterort och hoppas på ett regn som aldrig kommer. Sommaren utan regn, som Marie skrev om tidigare […][...]

Året är 1976 och London dallrar av hetta. En värmebölja har lagt sig över staden, det har inte regnat på flera månader och myndigheterna lagstadgar om vattenransonering under torkan. Vatten får enbart användas till: ”a) att dricka, b) tvätt av kläder och kropp, samt c) offentliga och privata toaletter”. I denna värme utspelar sig under […][...]