Den här ömma och brutalt roliga nya roman sätter fingret på vad det innebär att bli förälskad i bästa möjliga person – någon som kanske inte alls är precis som du. Det är mer än tio år sedan jag läste High Fidelity. Jag minns att jag gillade den, och det är med den som måttstock […][...]

En recensent fick Linda Skugges Ordentliga människor i handen – och ni kan aldrig gissa vad som hände sen! Jo, recensenten ifråga var dum nog att öppna boken där hon stod på gatan, sedan kunde hon verkligen inte sluta läsa utan promenerade iväg med boken i handen och ägnade resten av dagen åt att försöka […][...]

Allt i denna bok är fri fantasi, endast överdrifterna är hämtade ur verkligheten. I Äktenskap: sex berättelser betraktar Linda Skugge äktenskapet, eller vissa aspekter av det. Ibland är just civilståndet centralt, ibland perifert. Relationer är dock hela tiden i fokus, och i ganska hög grad sexuella sådana. Som i tidigare böcker skriver hon och beskriver […][...]

Det är märkligt med Linda Skugge, hur fast den bild hon först visade upp har etsat sig. Den unga och arga som var ute efter att provocera – Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser […][...]

På gymnasiet fick jag, precis som alla andra gymnasieelever gratistidningen Ultra Magazine hemskickad. Tidningen handlade om populärkultur och var något av en plantskola, inte helt olikt samtida z-tv, för skribenter som på många sätt definierade det svenska nittiotalet. Andres Lokko, Kristian Luuk och Linda Skugge var chefredaktörer och bland skribenterna återfanns Jan Gradvall, Lukas Moodysson […][...]

Som recensent och särskilt bokbloggare ska man kanske huka sig när man läser Linda Skugges och Sigrid Tollgårds Mot fyren: jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv. Inledningen är en recension av deras förra bok 1989: leva eller överleva, en sågning där flera av invändningarna är sådana jag delar. En […][...]

2014 verkar bli de feministiska antologiernas år. Kanske beror det på det politiska klimatet, kanske är det ett svar på dokumentärserien Fittstim – Min Kamp av Belinda Olsson som har diskuterats livligt i sociala medier. Säkerligen är det en motaktion till det citat som antifeminismen proklamerar: att ”feminismen har gått för långt”. Antologin är en perfekt […][...]

Jag gillar omslaget till 90-talstjejernas feministbibel framför andra, Fittstim. Inte bara för att estetiken är så omisskännligt in-your-face-90-tal. För mig har den också alltid fångat något grundläggande hos feminismen. Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män […][...]

Jag har läst alla Linda Skugges romaner och krönikesamlingar, hon är exakt tre år äldre än jag (vi delar födelsedag) och har funnits där sedan Expressen och Fittstim. Jag har skakat på huvudet åt henne och varit fascinerad av henne – på samma sätt som många andra, antagligen. En ny bok av henne måste ju […][...]

Min boksmak är kluven i hälften. Den ena halvan är den språkligt HSP:iga delen som gillar böcker som ÄR språk. Såna som dödar all mening med att ha en baksidestext. Det här är den halvan som föddes först, av författare som Åsa Ericsdotter, Johanna Nilsson och Linda Skugge som alla hade ett språk som kunde […][...]