Redan när jag påbörjade Lina Bengtsdotters debutroman, Annabelle, kändes den välbekant. Sättet att väva samman nutid och förflutet, den återvändande kriminalaren, plågad av sitt dunkla förflutna, storstadspolisernas blick på den bedagade landsortshålan. Allt det där var samtidigt väldigt lätt att förlåta, för Bengtsdotter gestaltade det så bra. Välskrivet, väldisponerat, nyanserat. Levande. Det gör hon fortfarande. […][...]

Francesca är den fristående uppföljaren på den hyllade debuten Annabelle från ifjol, icke att förväxla med den amerikanska skräckfilmen från 2014. Kriminalinspektör Charlie Lager är tillbaka på jobbet i Stockholm. Hennes chef har ställt ett ultimatum. Charlie måste ta tag i sitt liv om hon vill behålla jobbet. Dessutom tycker han att hon ska plocka […][...]

En plats och ett förflutet som man trodde att man lämnat bakom sig för gott. En gudsförgäten håla full av hemligheter, där unga människor dövar tristess och hopplöshet med destruktivt festande. En vacker flicka som hanterats illa av männen omkring sig, och inte minst en kriminalkommissarie med alkoholproblem, betydligt bättre på polisjobbet än på livet. […][...]