En bro bort från Malmö bor världens lyckligaste folk. Har det sagts. Och lycklig, det är precis vad Laus Lindborg ser ut att vara. Han – en framgångsrik arkitekt, omges av vackra intelligenta kvinnor och bor i en snofsigt inredd lägenhet i centrala Köpenhamn. Dejligt värre. Men herr Lindborgs välpolerade fasad döljer ett dystert och […][...]

Även om det är svårt att tro ibland så blir det sommar igen och igen. Lika självklart som långa ljusa kvällar, myggbett och iskalla bad är Sommar i P1 som i dagarna presenterade sina sommarpratare. Det är som vanligt en blandad massa som fått röst. Eftersom det är valår är politikerna frånvarande, därmed fler kulturpersonligheter. […][...]

Ofta numera tänker jag att det här är den enda typen av litteraturhistoria man borde läsa – den uppriktigt subjektiva och selektiva sorten. Aldrig de andra lömska jävlarna, som en gång för alla vill slå fast att X antal vita medelklassmän är vad som utgör Litteraturen och därmed basta. Göran Greiders Vem är rädd för […][...]

Erik Beckman (1935–1995) är kanske Sveriges författarmotsvarighet till David Beckham. Ingen kan skruva texten som han! Många av dagens språkmaterialistiska författare har gått i hans skola. Malte Persson, tillika sekreterare i Erik Beckman-sällskapet har i Alla är vi stora romaner samlat artiklar skrivna av – som det verkar – en allt mer omhuldad Erik Beckman. […][...]

För några år sedan hade vi en klassikervecka här på dagenbok.com. Vad idén snabbt hakade upp sig på var förstås den eviga frågan – vad är egentligen en klassiker? För bokurvalet just den veckan har jag för mig att vi till slut enades om att böckerna skulle vara hundra år gamla eller äldre, men det […][...]

I dagarna har SvB:s höstkatalog kommit, tjockare än någonsin. Men när man slår upp den är det första man möts av: ”Överflödets tid är till ända”. Förklaringen kommer två rader ner: att katalogen är så tjock beror på en sammanslagning med barnboksutgivningen. På vuxenbokssidan däremot, ser det ganska skralt ut: få förväntade storsäljare, mindre översatt […][...]

Det snackas mycket skit – och inte alltid oförtjänt – om skandinavers förtjusthet i diskbänksrealism, svarta familjedramer och hyresrättsångest. Allt det där som folk i allmänhet kallar Norén oavsett om de faktiskt någonsin sett något av Norén. Tänk på de svältande barnen i Indien, snyt dig och sluta gnäll, så illa har vi det ju […][...]

Det står här på baksidan, att kapseln är en skokartong fullstoppad med papperslappar. Men det finns en karta, insprängd i Johanssons poesi. Den går inte att följa, för han river sönder den, gör små provocerande papperslappar. Som snö och himmel faller dessa vägledande bitar över vårt förstånd. Och jag tycker de liknar vita blomblad där […][...]

Stackars George. Han är i 60-årsåldern och börjar inse att han ska dö. Vad är det där eksemet … kanske CANCER? De där prickarna på armen … är det CANCER? Stackars Georges fru. Hon är så uttråkad att hon ligger med bokhandlaren. Stackars deras dotter. Alla tror att hennes fästman är en skitstövel – oklart […][...]

När mina föräldrar var små fanns det inte teve. Det är fullkomligt fascinerande. Mina barn kommer förmodligen ha lika svårt att förstå att jag växte upp med bara två kanaler (för att inte tala om frånvaron av Internet, inte ens jag fattar hur vi klarade oss utan Internet). Och det måste ha varit väldigt spännande […][...]