Dessa två, dansen och staden, tycks ofta flyta samman. Diktjagets passion för tango blandar sig i blicken på omgivningen. För den läsare som själv dansar finns säkert stycken med hög igenkänningsfaktor, men för läsare som står utanför tangovärlden verkar den romantiserande rösten ärligt talat lite fånig. Kristín blir ”Stinacita” och människorna som diktjaget omger sig med kallas ”tangodårar” vars liv beskrivs med följande rader:

Tangodårens liv är längtan mot nästa dans och den
kan bli imorgon kan ske ikväll eller på andra sidan
jorden.

Men den omgivande verkligheten tränger sig också på i texterna. Under Bjarnadóttirs besök var Buenos Aires nämligen svårt sargat av landets ekonomiska kris. Presidenter avlöste varandra i raskt tempo. En av dem flydde med hjälp av helikopter från presidentpalatsets tak på Plaza del Mayo medan invånarna protesterade på gatorna genom att slå på kastruller och tomma konservburkar och bryta sig in i affärer och stormarknader i desperat jakt på mat:

i centrum kastrullorkester och kor; folk som ber om
bättre tider grundskolor och ny regering
(…)
polisen har slutat skjuta på folk som söker mat
i stormarknaden

En beskrivning av en plats, en stad genom en dans är ett bra upplägg för en berättelse. Tomás Eloy Martínez använder sig delvis av detta berättarknep i romanen El cantór de tango (The tango singer). Också Martínez skildrar Buenos Aires under den ekonomiska krisen i början av millenniet och även om det är omöjligt och kanske orättvist att jämföra en roman med en diktsamling så slås jag av vad som är det största problemet med Bjarnadóttirs dikter.

När Martínez använder tangons steg och toner för att höja eller sänka berättartempot och för att måla upp bilder av stadsmiljön får jag snarare intryck av att Bjarnadóttir står framför en helfigursspegel och drömmer sig tillbaka. Eftersom hon själv minns precis hur fantastisk resan var så behöver hon inte anstränga sig för läsaren genom att bygga upp stämningar, gestalta händelser och miljöer utan nöjer sig med att rada upp namn på platser och människor som hon mött och döpa om saker till ”omfamningsmåsten”, ”fottrassel”, ”tangoimproflöde” och ”bandoneongråt”.

Similar Posts:

• Befriande fritt från klichéer
• Får jag lov?
• Överlevnadskonst
• Dans och smärta
• Priset man betalade för rytmen