Dom cirka två milen som det är mellan min studentlägenhet i Lund och Värnhemstorget i Malmö skulle lika gärna kunna vara avståndet till en annan planet. Avståndet och tiden som gått gör att ingenting i de två världarna, min och den i boken, verkar mötas på någon punkt. Ändå är det så nära, så nära. […][...]

Omslaget till Kristian Lundbergs senaste diktsamling avbildar en typisk svensk trappuppgång. Det brun-beige-blå går ton-i-ton, men trots det är det något med de raka linjerna som är alldeles för perfekt – det blir hotfullt. Ungefär på samma sätt som dikternas enkla, raka språk snärjer in, täpper till, nästan kväver. Perspektivet på omslagsbilden är riktat snett […][...]

De döda tar allt större plats i Kristian Lundbergs böcker. Kanske är det ett arbete som påbörjades med En hemstad där det blev tydligt att de döda var själva utgångspunkten i skrivandet. En hemstad vittnade om den kamp som innebär att vara ett skrivande människa – därtill en skrivande människa som har överlevt. Att vara […][...]

Efter att ha läst ett antal självbiografiska böcker av Kristian Lundberg är det lätt att undra – vad mer kan finnas att berätta? Har han inte redan sagt allt? Med otaliga förskjutningar och variationer har han påbörjat och börjat om på samma berättelse gång på gång. Berättelsen har alltid varit vid; den har inrymt livsvillkor, […][...]

Det var under hösten 2015 som vi vände känslan av otillräcklighet till handlingskraft och förenade oss, delade på ansvaret och erkände. Vi kunde inte bära skulden ensamma. Tidningarna var fulla av ”Så hjälper du” och antalet volontärer slog i taket. Då fanns hopp, sen kom mörkret. Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt har plockat en spretig, […][...]

Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst. Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att […][...]

Stig Johansson är poeten vars debutdiktsamling innehöll några av den svenska moderna lyrikens mest citerade rader: Alla dessa dagar som kom och gick inte visste jag att det var livet. Från nionde våning är Johanssons femte diktsamling och inleds med ett förord av Kristian Lundberg som konstaterar att Johanssons dikt är omöjlig att sortera in […][...]

Jomenvisst är det en gimmick. En spökhusroman (om också mer inspirerad av filmer som Amityville Horror än, säg, Shirley Jackson) som utspelar sig i ett gigantiskt möbelvaruhus, och hela boken formgiven nästan exakt som en IKEA ORSK-katalog* med produktskisser, rabattkuponger, kartor över tag-själv-lagret, och skämt om pallen DRITTSËKK, matbordet ARSLE och hyllsystemet KJERRING. * Horrorstör […][...]

Vi är de döda, nu snart och det är så enkelt, vi är de döda, nu snart. Jag läser Vi är de döda, nu snart samma vecka som EU inleder Mos Maiorum – en gigantisk jakt på papperslösa över hela Europa, även kallad Super-REVA. Det är en slump, tänker jag skriva först, men det är […][...]

Det var varit val i Sverige och de senaste dagarna har pågått under både tystnad och samtal. Vi pratar om politisk depression. Ett enda stort hur kunde det bli såhär? ekar åtminstone i mitt huvud. Hur kunde nästan 13 % av rösterna i riksdagsvalet gå till ett rasistiskt parti? Känslorna och reaktionerna är egentligen slående […][...]