Maddi är egentligen döpt till Madicken, men nu när hon går i sexan vill hon helst glömma det barnsliga namnet. I skolan känner hon sig mest fel. Hon blir retad för att hon är tjock, men tänk om det är något hon inte vill ändra på? Det kanske är så att hon är nöjd med […][...]

116:e gatan är ungefär som vilken gata som helst i stadsdelen Harlem i New York på 1940-talet. Andra världskrigets tid. Den unga mamman Lutie Johnson är inte precis entusiastisk, ens när hon flyttar in med sin lille son Bub. Lägenheten är sunkig, mörk och illaluktande, trapphuset trångt och dunkelt. Portvakten ger redan från början obehagliga […][...]

Unge Mungo känns som en variant på samma tema som Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain. Båda lever på samhällets skuggsidan i Glasgow på 1980-talet och tvingas förhålla sig till sina mödrars alkoholmissbruk. Båda är dessutom homosexuella. Romanen om Mungo, som är uppkallad efter ett skotskt helgon från 600-talet, är en coming of age om en […][...]

Ingrid är en ung änka med ett litet barn. Hon arbetar som lärare, har vänner och trivs med sitt liv i Stockholm. Georg är ny i stan, journalist och ganska oerfaren när det gäller kärleksrelationer. De två möts hemma hos en gemensam vän och ljuv musik uppstår. Eller är den så ljuv, den där musiken? […][...]

Personligen tycker jag inte att frågan om det är ”moraliskt riktigt” att ha en älskare för att stå ut med mannen man är gift med, är hälften så intressant som varför hon måste stå ut. Jag undrade hela tiden varför i herrans namn Karolina ens vill vara gift med en karl som inte verkar bry […][...]

Varför gillar man vissa romaner mera än andra? Innehållet – minnet av en ungdomskärlek – är ordinärt men något i stilen, borrandet i intrigen och berättarens närhet gör att man från de första meningarna sugs in i monologen. En ältande, kältande monolog som man kanske aldrig skulle stå ut med i verkliga livet. Något som […][...]

Det faller sig så att bara någon dag efter att jag skriver den här texten ska Fernanda Melchor komma på besök i Stockholm för ett författarsamtal. Jag känner en märklig dragning dit, precis som jag efter ett tag känner en märklig dragning till romanen Orkansäsong. När jag skriver det här är det också så att […][...]

Feminismen brukar man prata om som ett antal vågor. Första, andra och tredje, kanske även fjärde och femte. Som den första räknas i alla fall kampen för kvinnlig rösträtt kring förra sekelskiftet. Men innan dess då? Var det ingen som kom på tanken att kvinnor och män borde ha lika mycket att säga till om […][...]

Här ska inte hymlas – sanningen ska fram direkt: Tessa Hadley är ett geni och jag tror nästan att jag älskar hennes nya roman Fri kärlek mer än livet självt. Eller nja, det gör jag kanske inte, men jag är verkligen, verkligen förtjust i den värld hon omsorgsfullt bygger upp och låter mig ta del […][...]

Alle har en bakside heter den svenskfödda barnboksförfattaren och illustratören Anna Fiskes bok om kroppen på originalnorskan. Nu handlar boken visserligen inte bara om kroppens ”baksida” – och verkligen inte alls i någon sorts metaforisk betydelse – men det finns en nyckel där ändå, i det allt inkluderande. Alla har vi en kropp. Kropparna kan […][...]