Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Jag fastnade för det snygga omslaget (sticker ut bra i boklådorna), och det tydliga temat; spöken. Så klart. Men jag tänkte att det var en barnbok, och att jag behövde sänka mina krav vad gäller språk och handling. Förmodligen karaktärer också. Onödigt tänkt, säger jag bara. Det här är en välskriven bok. Svalt, målande språk. Genomtänkt handling. Realistiska karaktärer. Och det gläder mig. För unga ska läsa den här, rentav barn, och då är sådana delar viktiga. Vad man läser som ung går som ett slags resonans genom kroppen för resten av livet.

Spökböcker som egentligen är realistiska, och låter det spökliga vara som en tunn hinna kring allt och alla, de är bäst, helt klart. För då hamnar rädslan närmare. Man undrar som läsare om Joel är galen eller genialisk, och precis så tycker jag att det är i verkliga livet. Att gränsen är hårfin. Han ser ju den där främmande mannen i rutig skjorta när ingen annan gör det, och han råkar ut för de där underligheterna, och ser sambanden, men ingen lyssnar. Förutom grannflickan, Nina. Men hon ser ingen man, utan något som liknar ett djur. Vem har rätt? Ingen? Båda?
Jag tycker särskilt om Joel. Han är godhjärtad, generös, och öppensinnad. Dessutom oerhört modig. Jag hade nog inte vågat gå ner i källaren, eller bära den där djurskallen till en bottenlös tjärn, eller cykla hem när det skymmer om jag såg mannen stå och le mot mig på sitt kalla sätt, men det gör Joel. Samtidigt som han tar hand om sina småsyskon, och lirkar med sin storasyster. Det är också oerhört vackert hur Kerstin Lundberg Hahn tecknar fram miljöerna. Jag är där. Vid en sjö i Sverige, omgiven av blandnatur, tunga dofter, gråa skyar, eller sol. Hon beskriver platsen och vandrarhemmet närmast poetiskt.

Ska jag anmärka på något, vilket jag egentligen inte behöver, då detta är en mycket läsvärd bok, tycker jag att föräldrarna borde reagera annorlunda vissa gånger. Trots sitt huvudbry med vandrarhemmet, och alla bestyr. De blir lite för typiska bok- eller filmföräldrar, som ”aldrig lyssnar”, och då svajar porträtten något. Jag skulle också önska mer barnkoloni i Barnkolonin, gamla kvarlämningar efter barnen eller verksamheten, något som pekar på vad som en gång hände här. Innan jag riktigt fått förstå vem mannen i rutig skjorta var, vad han ville, och vad mannen med kameran spelade för roll, läste jag sista sidan. Och hade mina frågor.

Däremot är obesvarade frågor, och bara skymten av ett fång svar, bättre än förklarad skräck. Såhär får boken fortsätta vara mystisk, och skrämmande. Kanske är det lika bra?

Jag rekommenderar boken till alla som gillar mysrysliga böcker, precis lagom spännande, så man klarar av att sova efteråt. Och trots att Barnkolonin riktar sig mot tonåringar skulle belästa tolvåringar också gilla det här, helt klart. Boken kan gott nå en bredare publik.

Dessutom märker jag att Lundberg Hahn kan sina spöken. Glitter i luften, som små solkatter, och något som låter som barngråt, men lika gärna kan vara huset som suckar? Bra, där. Precis så.

Similar Posts:

• Fin men inte klockren debut
• Blodigt i de norska skogarna
• Olika som bär
• Skräckfilmsklichéer går igen
• Sorg ur barnperspektiv

Vi är nu inne i september och jag vet inte hur det känns för er, men här börjar det allt pirra i bokmässenerven. Vilka böcker ska man hinna läsa? Vilka seminarier vill man se? Vilka författare kommer man att få chansen att intervjua, fotografera sig tillsammans med, kanske våga prata närmare med över en öl?

I väntan blir det recensioner som vanligt förstås. Igår läste Kari Immanuel Kants Himlens allmänna naturhistoria och teori i första svenska översättningen sedan utgivningen 1755. Hon är mycket nöjd med att Kant också trodde på utomjordingar.

Och ikväll går hon på boksläppmingel i Göteborg, minsann. Carl Forsbergs bokförlag firar debutanten Pål Börjessons bok Gallus. Rapport från det kommer senare.

Idag skriver Marcus om Linda Boström Knausgårds andra bok. Hon följer upp novellsamlingen Grand mal med en roman, Helioskatastrofen, men tycker Marcus om den eller inte? Det är frågan han själv ställer sig.

Som ni kanske vet har vi haft en stor krasch här på dagensbok, och det märks lite här och var. Till exempel i lördags, när Christin Ljungqvists gästrecension hade försvunnit ur systemet och fick ersättas av Ellas recension av Jens Mikkelsens och Katia Wagners De förlorade barnen. Men imorgon är det dags! Då blir det Kerstin Lundberg Hahns skräckroman för unga, Barnkolonin.

Läs gott, läs väl, läs som om ni aldrig gjort annat!

Similar Posts:

• Utsatthet och mytologi
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Poängen med kvinnor och barn
• Föreställ er nu att hon är vit

Men, nu är vi här igen. Sista veckan i augusti. Det går att känna det. Ljuset är en aning gulare och skuggorna lite längre. Syrsorna spelar långsammare nu. Och om bara en månad är det dags för bokmässa igen.

Idag skriver Marie om den nya romanen av Marie Darrieussecq, Flickan i Clèves. Vi följer tonårsflickan Solange som upptäcker sin egen sexualitet, först utifrån sådant hon ‘råkar ut för’ och de förväntningar som hon inser att andra (främst män) har på henne och hennes kropp. Allt eftersom tar Solange själv makten över sin kropp och tar vad hon vill ha, men då med en tonårings egoism och oförmåga att förstå allvaret i sin lek. Darrieussecq skriver fruktansvärt övertygande om hur en människa på väg in i vuxenlivet kan förstå och tolka sex, kärlek och vänskap. Ibland brutalt och rått. Ibland skimrande och naivt.

På torsdag skriver Anna Liv om ungdomsboken Hon ville ju av Pernilla Gesén. Det är en bok från LL-förlaget (lättläst) som handlar kärlek, längtan, lust och vänskap. Och som diskuterar var gränsen för våldtäkt går. Det är en stark berättelse där tonåringarna känns som tonåringar och deras liv och grubblerier känns äkta.

På fredag skriver Lina om Joyce Carol Oates ungdomsbok Två eller tre saker jag glömde berätta för dig. Den tar upp mycket bra som unga behöver läsa, har en bra feministisk ingång till vanligt förekommande fenomen som självskadebeteende och lärar-förälskelser. Samtidigt har Lina en komplicerad relation till Carol Oates språk.

Och på lördag skriver vår gäst Christin Ljungqvist om Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin, en välskriven bok för unga som hon med några få invändningar tycker väldigt mycket om och får kalla kårar av.

Similar Posts:

• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Den amerikanska mardrömmen

”Inte konstigt att du är trött, gumman”, sa mamma. ”Jag tror du sov lite oroligt i natt. Du pratade jättemycket i sömnen.”
”Gjorde jag?”
”Jag har inte hört dig prata så mycket i sömnen sedan du var liten”, sa hon.
Jag blev lite orolig att jag sagt något om Dylan. Förr i tiden pratade jag i sömnen varje natt, skrattade och grät och berättade långa historier. En gång hade jag sagt något om Danny och det hade de retats för i flera år.
”Du sa att vi skulle släppa in flickan”, sa mamma. ”Du var väldigt bekymrad. ‘Den lilla flickan måste få komma in, det är kallt ute och tänk om vargen kommer.’ Det var som en saga. Du måste ha drömt något.”
Jag svalde.
”Flickan?”
”Ja, du sa inget annat. Hon ville komma in. Du ville att jag skulle gå ner och öppna dörren för henne.”

Ellas föräldrar har köpt ett lantställe, och varje helg måste hon nu istället för att vara i stan åka ut där och hänga. Det är ett fint rött hus med vita knutar, men där finns ingenting att göra. Ella klagar och deppar, tills hon märker att huset ruvar på hemligheter. Är Ella den enda som på riktigt märker av vad som sker?

Vem är flickan som visar sig för henne? Och varför är hon så arg?

Rebecka Åhlund jobbar som journalist och detta är hennes skönlitterära debut. Den senaste tiden har det kommit många rysböcker för unga, och boken kan sälla sig till läskigheter som Christin Ljungqvists Kaninhjärta och Fågelbarn, Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan och Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin. Det är en bok man snabbt kommer in i och gärna sträckläser, både ruskig vad gäller spöken och vad gäller porträttet av barn som inte har det så bra hemma; Ella träffar Dylan som åker skateboard och bor i de lite ruffigare kvarteren. Så nära deras lägenhet, men ändå så långt bort…

På sätt och vis blir jag imponerad av hur mycket Åhlund får med i sin bok: samhällskritik samsas med klassisk spökhistoria, uppväxtskildring och första kärlekens pirr. Men problemet är också just detta. Att det finns för mycket bihandlingar på för få antal sidor. Det förvånar mig att ett så pass stort förlag som Rabén & Sjögren inte varit noggrannare i sin redigering. Hoppet mellan miljöerna, som kunde varit så effektfullt, blir nu mest förvirrande och flackande. Visst är det spännande med skolvärlden och dess hierarkier, tjejernas fjäderputsning som för tankarna till Christina Herrströms Ebba och Didrik. Men spökhistorien försvinner lite grann, som läsare blir jag förvirrad och undrar vilken historia som ska berättas egentligen.

En lösning hade också varit att bygga ut. Mer av allt? Åhlund har språk och berättarteknik säker nog att behärska det. För som det är nu känns det hela lite trumpet. Kommer det en uppföljare? undrar jag förvirrat, när berättelsen liksom tar slut mitt i. (Men hoppas samtidigt på inte, eftersom jag är så förbannat trött på sagor som inte tar slut där de gör, utan fortsätter i all evinnerlighet – eller åtminstone i två böcker till…).

Spöktrenden som sådan får gärna fortsätta. Jag gillar helt enkelt att rysa så att det knottrar sig på armarna, och en hel del av den varan får jag när jag läser Flickan på tavlan, absolut. Här finns närvaro och tyngd i både huvud- och bikaraktärer. Och utan att säga för mycket finns det ett fint sedelärande drag, som gör att berättelsen lever kvar i mig efteråt. Men som helhet betraktad känns boken som sagt ofärdig. Jag läser gärna mer av Rebecka Åhlund, hennes språk är målande, fladdrande, vackert. Definitivt en författare med framtiden för sig.

Similar Posts:

• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Sommarlovsblues
• Sårbart om depression
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?