”Nyckeltexter 2010 – 2014” lyder underrubriken till antologin Rasismen i Sverige. Som en historieskrivning över år som inte ens är slut än. Ett valår dessutom, fast boken släpptes innan valet. Det känns ju till en början ganska knasigt. Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att […][...]

2013 är ännu inte slut förrän kraven börjar ramla in på att sammanfatta det. Vilka var årets tio bästa böcker? Bästa filmer? Viktigaste nyheterna? Är vi snabbare än någonsin på att stressa fram bokslut? För några år sedan kom tegelstenen Tusen svenska klassiker – närmare bestämt i början av hösten 2009. Jag kommer ihåg tidpunkten […][...]

Veckobrevet är sent, liksom solen som idag värmde sommarlikt, vägrade anpassa sig till kalendern. Jag gick en promenad i Västra hamnen och såg på båtarna som låg där och guppade, hörde byggarbetarna ge varandra order, mötte en man som drog en resväska, allra längst ut på kajkanten för där lät hjulen minst. Vi är nu […][...]

Det finns en scen i rättegångsfilmen Juryn där advokaten, som försvarar en far som dödat de båda män som våldtagit och misshandlat hans tioåriga dotter, i slutpläderingen ber juryn att sluta ögonen och föreställa sig ”a story”. När han i detalj målat upp det brutala våldet mot tioåringen lägger han till: ”Now imagine she’s white.” […][...]

Ibland när jag misströstar om utvecklingen, om att mänskligheten någonsin lär sig något av sina misstag, så tänker jag på Dallas. Det brukar pigga upp. I 1980-talets ikoniska tevesåpa kunde svärmorsdrömmen Bobby, den gode Ewing-brorsan, ägna hela avsnitt åt att gå i taket över att hans hustru ville ha ett yrke och inte bara vara […][...]