Det fina vädret rullar på, verkar det som. Kvällsposten försöker braska på så fort det en dag råkar regna: ”DÅ återkommer det fina vädret!” Som vore det på något vis synd om oss. Själv är jag nyss hemkommen från en vecka på Österlen, lagom mör. Det blev mycket skrivande, alla vännerna jobbade flitigt och på […][...]

Ganska snart efter jag börjat läsa i den här boken känner jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Torra fakta är staplade på varandra och bildar ett ogenomträngligt skal runt innehållet. Information som jag vet ska finns i boken förblir dold för mig. Jag kan helt enkelt inte tillgodogöra mig berättelsen utifrån det militärchiffer […][...]

Jag håller egentligen på att läsa en annan bok om Sveriges insats i Afghanistan, Wilhelm Agrells Ett krig här och nu, när jag börjar på den här. Till skillnad från Agrells ganska torra faktaspäckade beskrivning av insatsen, så landar Johanne Hildebrandts bok i hela kroppen. Hon lyckas med sin berättelse ge mig en känsla av […][...]

Helena är en ung arkeololog som drömmer om att göra det stora fyndet och stiga i graderna på sin institution. Hon är ambitiös och duktig men har ett ojämnt humör och en svår barndom bakom sig. När hon så blir tvingad att åka norrut till Stalofjället, för en rutinutgrävning inför anläggandet av ett spahotell, hittar […][...]

Historiska romaner med forntida motiv hör inte till vanligheterna. Kanske beror det på att det många gånger bristfälliga källmaterialet gör det svårt att väva samman helheter? Å andra sidan ges det således gott om utrymme för egna tolkningar för de hugade författarna. Möjligheter alltså men också faror och fällor att fastna i. Johanna Hildebrandt vågade […][...]