Den vackra Ruth Haas gick bort i bröstcancer 1953, när författarens mamma Ann inte var mer än fem år fyllda. Man har kunnat fastställa att kvinnorna i släkten bär på en ovanligt illasinnad cancergen och för att överlista genetiken råder läkarna Jessica Haas att låta operera bort båda brösten samt äggstockarna. Hon är bara i trettioårsåldern och därtill höggravid, vilket i kombination med mammans bortgång blir för mycket för henne. Haas hoppar av det prestigefulla psykologprogrammet för att i stället återuppta sina avsomnade litteraturstudier. Med syftet att skriva en masteruppsats – om en numera stendöd författare – begraver hon sig i Golowanjuks romaner (hela 42 stycken), plöjer som besatt recensioner, tidningsintervjuer, dagböcker och brev – rubbet!

På samma gång söker hon med ljus och lykta efter en judisk identitet.

Med mamma har linan till det förflutna gått förlorad. Till det judiska och till Förintelsen. Ansvaret hon axlat fram till nu har fallit över på mig.

Jessica Haas samlar hela familjen på fredagarna för att fira shabbat och plöjer alla avsnitt av Shtisel, tv-serien om en ultraortodox familj i Jerusalem. Dessutom börjar hon med släktforskning. Hon söker efter släktnamn på tyska Förintelsesajter och förbannar mer än en gång det faktum att hon valde franska i stället för tyska i plugget.

Ruth Haas kom från en burgen släkt i Berlin, medan Golowanjuk växte upp i det judiska gettot i Samarkand, beläget i nuvarande Uzbekistan, vid den forna Sidenvägen. En dansk bankman erbjöd sig att adoptera honom när han var nio år gammal och tog med sig honom hem till Köpenhamn. Här utbildade han sig till violinist. Senare flyttade han över sundet till Sverige.

Golowanjuks situation förblev länge otrygg. Han var homosexuell i en tid när detta var förbjudet enligt lag. Och därtill ryss! Säkerhetspolisen förvarade en försvarlig lunta om hans person. Golowanjuks uppehållstillstånd beviljades endast för ett par månader i taget, även sedan han 1937 slagit igenom som författare med den äventyrliga barndomsskildringen Min gyllene väg från Samarkand. Ruth, å sin sida, var gift med en man med förbindelser i affärsvärlden och beviljades därför uppehållstillstånd utan större problem.

Efter debuten fick Golowanjuk aldrig något riktigt erkännande i pressen, utan avfärdades som ren underhållningsförfattare. Även om det fanns kritiker som Hagar Olsson, som gick ut i strid för hans räkning, blev han med åren allt mer bitter och misstänksam.

På 1980-talet, då jag inledde min biblioteksbana var Golowanjuks böcker fortfarande i ropet. Jag minns pansarinbundna romaner med titlar som Paraplymakarens barn, Farmor är galen, Jag minns min blåa Donau jämte Mimosan blommar om vintern. Deras oblida öde är nuförtiden att samla damm i magasinet, även om ett visst intresse för Golowanjuk som person har märkts på 2020-talet i och med att två nyskrivna biografier kommit ut. Förutom Främmande fåglar: Jascha, mormor och jag av Jessica Haas Forsling har journalisten och författaren Per Enerud skrivit en levnadsteckning med titeln Det snöar i mitt hjärta.

Främmande fåglar är snarare en familjekrönika över tre generationer kvinnor i släkten Haas, än en biografi över författaren Golowanjuk, även om den också är detta. Jag tycker mycket om bokens upplägg. Det stör mig föga att tråden Jessica Haas spinner mellan Golowanjuk och mormor Ruth är i tunnaste laget. De bodde visserligen några kvarter ifrån varandra på Gärdet, Ruth läste bevisligen hans romaner och utan tvivel delade de erfarenheter i egenskap av flyktingar och judar, men framförallt är det Jessica Haas engagemang som inspirerar. Det rör sig om en imponerande, stilsäker, okonstlad, gripande och viktig debut. Läs den!

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Drömmen om Utopia
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Platsen omformar dig