116:e gatan är ungefär som vilken gata som helst i stadsdelen Harlem i New York på 1940-talet. Andra världskrigets tid. Den unga mamman Lutie Johnson är inte precis entusiastisk, ens när hon flyttar in med sin lille son Bub. Lägenheten är sunkig, mörk och illaluktande, trapphuset trångt och dunkelt. Portvakten ger redan från början obehagliga […][...]

Xiomara Batista är femton år och andra generationens invandrare. Dominikanska republiken, där hennes föräldrar kommer ifrån, finns indirekt i hennes liv, i språket, i musiken och inte minst i mammans strikta religiositet. Mer direkt dyker landet mest upp som ett hot från mamman – en plats dit man kan skicka olydiga tonåringar om man inte […][...]

Kanske är det livets höjdpunkt att få se sin välklädda dotterdotter den speciella högtidsdagen. Hon som heter Melody och är så förstummande vacker. Hon bär kläder som egentligen var tänkta att bäras av Iris, när hon befann sig i samma ålder. Vad som hände i stället, var att Iris blev gravid redan som 15-åring och […][...]

”Du får aldrig springa i vita områden.” Miah har hört det sedan han var liten. En gång när han var runt tio hade han slitit sig loss från sin pappa och spurtat iväg längs Madison Avenue. När hans pappa kom ifatt honom tog han tag i hans axel. Du får aldrig springa i vita områden, […][...]

Fjolårets minst subtila, men kanske mest nödvändiga, filmögonblick var slutscenen i Spike Lees BlacKkKlansman, där han efter att med periodfilmens alla utanpåverk drivit med en nästan parodisk 70-talsrasism som är säkert placerad i Det Förflutna… bara för att klippa till nazister som tågar genom Charlottesville, mördar en motdemonstrant inför kamerorna, Trump som vägrar ta avstånd […][...]

Han känner igen henne, polisen som stannat framför den vitblonda, magra tonårstjejen i Jacqueline Woodsons roman Beneath a meth moon. Hon sitter utanför järnaffären med sin kartongskylt framför sig, ”homeless and hungry”, men det hon egentligen behöver pengar till är droger. Metamfetamin. ”Jesus!”, utbrister han, när han tagit en närmare titt på henne. ”You’re a […][...]

Människor kommer och går i ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons romaner. De dyker upp, de lämnar, de kanske dör och lämnar svårläkta sår efter sig, men de gör intryck. De förändrar människorna de möter. De betyder något. En sådan människa är D Foster. Hon dyker upp på berättarens och hennes bästis Neekas gata en dag, och de […][...]

Tolvåriga Feni blir inte särskilt glad när hon får veta att en främmande flicka ska flytta in hemma hos henne. Hon vill vara i fred. Ha sitt hus och sin mamma för sig själv. Hon blir rent ut sagt förbannad. En främmande flicka, och till råga på allt en gravid flicka? Rebecca är femton år, […][...]

Att komma in på mässan är alltid en smärre chock. Mässgolvet vibrerar av alla röster som går i ett, och av stegen från alla litteraturälskare som samlats. Jag tänker mig att det är lite som att landa mitt i en flock kråkor, fast mindre koordinerat och med fler pappersvaror. Som vanligt är mässprogrammet fullpackat med […][...]

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin tidigare läst en självbiografi i diktform, fast när jag tänker på det låter det ju konstigt. Vad är väl minnen om inte fragment, lösryckta bilder – som dikter? En sådan diktsamling är Brun flicka drömmer, Jaqueline Woodsons självbiografi och första bok att översättas till svenska. Det krävdes […][...]