Jag tänker på oväsentligheter, till exempel hur fåglar bör räknas. Det är vanskligt att göra när de befinner sig i luften, går lättare att göra när de är stilla. De kan röra på fötterna eller flaxa med vingarna, men om de hoppar från gren till gren eller byter plats med varandra är det svårt att […][...]

Vissa böcker läser man inte så mycket för att man vill som för att det är nödvändigt. Det här är ett exempel på den senare sorten, vilket väl lär framgå redan av bokens titel. Och precis som man kan förvänta sig redan av titeln: det är garanterat inte någon trevlig läsning. Tvärtom, det är en […][...]

Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. (Jesaja 11:6, 1917 års Bibelöversättning ) Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till […][...]

Jag funderar ofta över skönlitteraturen, i form av roman och novell, vad som är meningen med den, som konstart. Förstår att den är nyttig i och med att den tar upp alla de tusen och åter tusen problem, som människor brottas med under sin livstid. Problem i alla dess former och med alla dess konsekvenser. […][...]

När jag började skriva recensioner var jag lite ängslig för att läsa andras innan jag själv skrivit om en viss bok. Nu tycker jag nästan att det är den intressantaste delen, den som väcker mest tankar – när man kan surfa runt och se hur ibland fullkomligt väsenskilt olika recensenter uppfattat samma text. Vad gäller […][...]

I Israel gör alla medborgare värnplikten (utom de ultraortodoxa, som inte behöver utföra denna samhällsplikt). För kvinnor innebär det två år i armén, för män tre. Och att göra värnplikten i Israel innebär att rent fysiskt konfronteras med den ockupation av palestinsk mark som pågår i landet. Man kan få arbeta vid en vägpostering, vid […][...]

Förra veckan recenserade jag två mycket viktiga böcker om den sedan årtionden pågående konflikten i Gaza. Det är två böcker som visar hur starkt förhållandet mellan kultur och politik är. I Gaza, mitt älskade har Gideon Levy publicerat en samling krönikor skrivna under 2006-2011. Han har i flera år kämpat för att få fler att […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]

Lantliga scener består av sju noveller som utspelar sig i den israeliska pionjärbyn Tel Ilan. Det finns även en åttonde novell, På en avlägsen plats, i en annan tid som tja, utspelar sig på en avlägsen plats i en annan tid. Under författaraftonen på Kulturhuset den 26 maj 2011, då Amos Oz samtalade med Johanna […][...]

"Det finns en fanatiker i oss alla", säger Amos Oz med ett leende där han sitter i sin fåtölj mitt på scenen i den gigantiska bokmässeseminariesalen, bredvid Sigrid Rausing och Anneli Rogeman. Seminariet har titeln Hur man botar en fanatiker. Jag tycker folk skruvar lite besvärat på sig. Eller är det bara av nyfikenhet? Kändishysteri? […][...]