Ett tvillingpar, förbjuden kärlek, ond bråd död. En uppgörelse med kastsystemet. Brytandet av politiska och religiösa tabun. En skildring av det indiska samhället. I Arundhati Roys roman De Små Tingens Gud ryms allt. Rahel återvänder till barndomens hem och översköljs av minnen. I Ayemenem i södra Indien bodde hon med sin familj. Där älskade hon […][...]

På sextiotalet uppstod i det självständiga Indien en proteströrelse mot systemet och de klasskillnader som uppstod eller levde kvar mellan den fattigare landsbygdsbefolkningen och städernas medelklass. Rörelsen fick namn efter området Naxalbari och stöddes av det kommunistiska partiet Communist Party of India (Marxist-Leninist) som nyligen bildats som en egen, mer extrem fraktion av det indiska […][...]

Detta jävla uttryck, ”i-landsproblem”, som vi slänger oss med för att beskriva något litet irritationsmoment i vardagen. Nej, Instagram ligger nere, var ska jag posta bilder på min katt nu? Kul nog tills vi benar isär det lite: Å ena sidan, att om det finns någon i världen som har det sämre än du är […][...]

Det känns som om boken är det självklara mediet för de här bilderna. Man måste nämligen sitta ner och titta, noga. För där på gatorna i Bombay händer allt. Och i bilderna upptäcker man nya bilder och när man läst halva boken så är man helt utmattad av alla intryck. Och så är det nog […][...]

För att slippa vara sysslolös efter pensionen startar Mr Ali en äktenskapsbyrå. Hit kommer människor som söker en lämplig make eller maka till sitt barn eller någon annan släkting. Och det är inte lätt i Mr Alis Indien. Det ska vara rätt kast, förmögenheten ska vara den rätta, längden, hudfärgen, bakgrunden, framtidsplanerna et cetera. Affärerna […][...]

Det är lustigt hur man gärna jämför saker från samma geografiska område så länge ytan är lik, oavsett hur olika de är på insidan. Jag har inte läst Adigas Bookerprisvinnare Den vita tigern (än). Ganska nyligen har jag dock läst två andra romaner – Farahad Zamas Mr Alis äktenskapsbyrå och Vikas Swarups Slumdog Millionaire – […][...]

Ganges stränder täcks av en mörkt slemmig gyttja. Det är en blandning av uppsvällda likdelar, förkolnade människoben, halvt uppbrända sidentyg, blomgirlanger och andra rester från olika begravningar. Enligt bokens huvudperson Balram är Indien uppdelat i Mörkret och Ljuset. De platser i Indien som nås av havet kallas Ljuset, medan alla platser i Indien nära floden […][...]

När jag var tretton år tillbringade jag en natt i Bombay. Jag landade sent på natten med min familj på Chhatrapatiflygplatsen och åkte direkt till ett hotell i närheten. Morgonen efter åkte vi tillbaka till flygplatsen. Hotellet tillhörde lyxsegmentet vilket i Indien innebar en personalstyrka lika överdriven i antal som den är artig, en klinisk […][...]

När jag recenserade Su Tongs Binu och den stora muren för några veckor sen frågade jag varför man egentligen ska bry sig om att berätta historier – och kanske underförstått, varför man ska bry sig om att läsa historier om livsöden som väl egentligen inte är något man riskerar att hamna i personligen. Och Mahasweta […][...]

Ofta när Indien ska skildras, i synnerlighet i populärkulturen, målas antingen schablonbild A (hektiskt storstad, överfylld med intryck, gammalt och nytt, folk som leder kossor på samma gator där nybyggda högteknologiska institut tornar upp sig, smältdegel etc) eller schablonbild B (tillvaron på landet, de starka familjebanden och de excentriska personer som delar dem, de gamla […][...]