Det handlar om Liis, trettiotvå, som jobbar på båt mellan Tallinn och Stockholm. Två veckor ”till havs”, två veckor i Tallinn. Hon gör också korsord för tidningar och är en riktig fena på att sätta ihop ordlekarna. Men mest driver Liis runt på Tallinns gator och pubar. Hänger med olika bekanta vid bardiskar eller på […][...]

När jag i tonåren i slutet av 90-talet för första gången läste Gun-Britt Sundströms Maken var jag eld och lågor över hur mycket jag kände igen mig i huvudpersonen Martinas ovilja att binda sig. Min dåvarande pojkvän (eller blivande eller före detta eller vad det nu var just då, jag minns faktiskt inte längre) läste […][...]

1973, tre år innan den numera kultförklarade romanen Maken gavs ut, kom Gun-Britt Sundström med en parafras på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Det var berättelsen om Arvid och Lydia, nu berättad ur Lydias perspektiv, och förflyttad till författarens nutid. Under hösten gav två debuterande författare ut var sin parafras på Maken, där huvudpersonerna Martinas […][...]

Tidigaste erfarenheterna av recensionen: högstadierecenserandet. Några var ute i god tid, läste kvickt och skrev ihop recensionen. Andra var ute i senaste laget och fick stressa litet för att bli klara. Sen hade vi dem som dagen innan arbetet skulle vara inlämnat inte hade lånat boken än. Vägen till framgång för dessa: läsa baksidan samt, […][...]

Titelnovellen i samlingen Damen med hunden av Anton Tjechov har en naturlig plats i den svenskspråkiga läsarens bokhylla. Det är en trend detta årtionde att berätta eller återberätta olika för sin tid skandalösa relationsberättelser. Vi har haft duster med Lena Andersson och vi har nyligen fått oss en ny omgång Hjalmar Söderberg. Fast nog bär […][...]

Jag har ganska länge varit fascinerad över tanken på att Stockholm, där jag bor, tidigare var omringad av tullar, som hade tullbommar. Där fanns de övervakade gränserna. Lite som att köa framför en biljettlucka till ett nöjesfält, när väl man var tullbesiktigad släpptes man in i den pulserande staden, och kanske in i äventyret, förhoppningsvis […][...]

De sutto tysta. – Vad tänker du på? frågade hon. – På ingenting … – Alltså på något jag inte får veta? – Jag tänkte på något som kan komma en gång. Men det som ännu inte är, är ju ingenting. För strax över hundra år sedan var murvelaspiranten Arvid på utflykt med herrarna från […][...]

Det Stora Litterära Geniet sitter i sitt rum, skapar magi ur sitt eget självuppoffrande lidande, och på andra sidan väggen sitter vi läsare och försöker lista ut varför, vadan, varthän, vafan, och tvinga vår åsikt på vem som helst som vill lyssna. Vi måste ju veta; fan, fråga Elena Ferrante. Om jag dödade honom idag […][...]

Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam. De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en roman som handlar om vad vi människor gör för att slippa […][...]

Den allt behärskande och genomträngande färgen i Maxim Grigorievs debutbok är blå. Blå är, enligt en nyss bioaktuell och mycket omtalad fransk film, den varmaste färgen. Men i Grigorievs bok är det snarare den kyligt distanserade färgen. Den melankoli eller spleen som den ger uttryck för hos Grigoriev kan nästan beskrivas som alienerande eller förfrämligande, […][...]