Ett ungt par flyttar till sin allra första lägenhet, en etta med balkong och stavparkett i Vanløse, Köpenhamn. Det är ett jag och hennes pojkvän: Bob. Precis som titeln skvallrar om handlar den här boken om honom och vad han gör under de långa, tomma dagarna när jaget är i skolan. Helle Helle beskrivs som […][...]

de är en bok om en något udda och liten familj. Mor och dotter. De flyttar runt och klarar sig med enkla medel. De rör sig i avskalade, minimalistiska miljöer med få vänner, obetydliga ägodelar och en mindre uppsättning kläder. Deras värld rubbas när mamman blir sjuk. Först lite sjuk, det är en sten som […][...]

Kanske säger det mer om mig än om den här romanen att jag associerar till Cordelia i teveserien Buffy the Vampire Slayer, men det finns ett avsnitt där seriens huvudperson får förmågan att läsa människors tankar. Det är en ganska obehaglig förmåga, som det visar sig, utom i ett fall. När alla andra blir besvärade […][...]

Om det finns något inom litteraturen som är typiskt skandinaviskt är det väl diskbänksrealismen. Vi har aldrig egentligen byggt upp någon tradition inom såna där konstiga genrer som magisk realism, fantasy, skräck, sci-fi, stora tegelstensromaner om den norska drömmen, postmoderna omarbetningar av Kalevala… Sånt där är barnsagor. Vi vill att det ska vara på riktigt. […][...]