Jag missar tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur men läser det en kvart senare. Han Kang. En författare jag känner till men inte läst något av, inte har någon uppfattning om. Lite senare ska jag uträtta några ärenden och tar med mig några böcker som behöver lämnas tillbaka; en kort sväng på biblioteket är som […][...]

Jag vet inte om jag kan skriva en recension av Han Kangs roman Jag tar inte farväl. Jag vet inte om jag förstår den tillräckligt. Om jag kan för lite om författaren, om Sydkoreas historia. Om romanen ens är begriplig på något logiskt plan. Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit […][...]

Jag förmodar att den kollega som tipsade om den indonesiske författaren Eka Kurniawans roman Tigermannen oavsiktligt praktiserade sina bibliotekariefärdigheter på mig. Hen tyckte nog att jag kunde behöva en brottshistoria med något mer tuggmotstånd än mina vanliga – företrädesvis anglosaxiska – detektivromaner. Till skillnad från de flesta kriminalromaner fastställs både mördare och modus operandi redan […][...]

1986, kort efter demokratins intåg i Sydkorea, minns Han Pyongt’ae hur han som liten skolpojke 30 år tidigare flyttade från storstaden Seoul till en liten landsbygdsort. Han hade ju höga betyg och jobbade hårt i sin gamla skola, sånt måste väl beundras även här? Men läraren är helt ointresserad, och klassen styrs helt och hållet […][...]

En vacker dag slutar Yeong-hye att äta kött och hennes man blir mycket förvånad. Hon som alltid varit så beskedlig. Och det slutar inte där. Yeong-hye tar kommandot över sin kropp på flera andra sätt, bland annat vill hon inte längre ha sex med sin man. För att få henne att återvända till det normala […][...]

Den här boken hade sönder mig. Det händer inte alltför ofta. Vart ska jag ta vägen? frågade jag mig själv. Till din syster. Men var finns hon? Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den. Till dem som dödade dig, då. […][...]