Guillermo del Toro "Förgörelsen"

Anna Larsson — Sun, 13 Feb 2011 23:00:46 +0000

Jag läser på baksidan av boken om en kamp mellan människor och olika vampyrstammar och urgamla hemligheter och suckar lite. Med den pågående gigantiska vampyrboomen och den exploderande marknaden för mörka sagor och vuxenserier kommer det inte som någon överraskning att Guillermo Del Toro och Chuck Hogans skräcktrilogi som startades med Släktet blivit en bestseller. Otäcka övernaturligheter + kända namn= katshing i kassan.

I en bokhandel som specialiserar sig på science fiction skyltas det med den här boken på prominent plats och resten av hyllorna tycks översvämmade med böcker om vampyrer, varulvar, zombies och troll. Mer undanskymt står de mer traditionella fantasyalstren med sina magiska svärd och oklara medeltidsvärldar.

I den här domedagsskildringen får vampyrbajs en lite överraskande stor roll liksom upplägget att lägervakter i koncentrationslägren egentligen var vampyrer som kommit på ett smart sätt att se till att matförrådet alltid var påfyllt. Nåja, jag rullar med ett tag till men det blir svårare och svårare att överse med bristerna i den här oerhört grabbiga och röriga historien. Det finns flera parallella historier som utspelar sig dels i olika tidsepoker och dels på olika platser och blir ett problem när det så uppenbart är olika personer som skrivit de olika avsnitten. När man har så många huvudpersoner att följa funkar det inte, det blir förvirrande och det kommer aldrig någon igenkänning. Hogan har bland annat skrivit Prince of Thieves, filmatiserad som The Town med Ben Affleck, och Guillermo del Toro har både underhållande seriefilmatisering (Hellboy) och vackra mörka sagor (Pans labyrint) i portföljen.

Så det fanns förutsättningar för att detta samarbete skulle resultera i något underhållande, tankeväckande, komiskt, kanske lite magiskt och på det hela taget intressant. Varför det inte blev så är något av ett mysterium, lite som varför man ger det så stor plats och varför det lett till en sådan stor kommersiell framgång.

New York som bakgrund till kampen mellan de lite mer förfinade vampyrerna från den gamla världen och de makthungriga från den nya med sina storbajsande zombieliknande arméer är väl vald men själva kärnan i berättelsen, den urgamla boken med hemligheten som alla vill åt, slarvas tyvärr bort tidigt. Istället ligger fokus på eldstrider, splatter, coola färdmedel och, som sagt, mängder av illaluktande vampyrbajs.

Guillermo del Toro "Släktet"

Nina Saric — Sun, 18 Oct 2009 22:00:07 +0000

Ett stort passagerarflygplan landar på JFK i New York. Efter landningen kan kontrolltornet inte längre få någon kontakt med cockpiten. Planet står stilla ute på landningsbanan, tyst, mörkt, låst. När man till slut får upp planet visar det sig att alla utom fyra passagerare har dött. Av vad vet man inte, men man misstänker att det rör sig om någon form av biologisk terroristattack och kallar in Smittskyddsinstitutets specialgrupp. Men när den så kallade Kanariegruppen börjar att undersöka saken närmare visar det sig att det rör sig om något mycket värre än en terroristattack..

Ovan har vi upptakten till Guillermo del Toros och Chuck Hogans bok Släktet, den första i en trilogi om vampyrer. Det som visar sig vara värre än en terroristattack är en smitta som gör människor till vampyrer. Men inte vampyrer som vi är vana vid att föreställa oss dem. del Toro och Hogan vill komma bort från den förföriska bilden av vampyren och tecknar istället ett primitivt, blodsugande monster.

Jag gillar det här. Jag gillar när man ifrågasätter gängse uppfattning om hur något ”ska vara”. På senare tid har vampyrer verkligen varit den övernaturliga preferensen både i böcker, film och TV. Trots att man har försökt göra variationer på temat (barnvampyr i svensk förort, sexig vampyr i Louisiana, kysk vampyr i Washington etc) har vampyrgestalten i stort sett förblivit oförändrad. Det är en blek, ung, snygg och mystisk varelse. En människa som har blivit odödlig och (på ett sensuellt sätt!) vill livnära sig på de dödligas blod. del Toros och Hogans vampyrer är däremot vidriga, hjärndöda monster som sprider smittan genom en gadd som muterar fram i deras strupar och vars enda mål är att suga mer blod (och därmed också smitta fler människor). Vampyrerna i Släktet är varken snygga, sensuella eller mystiska utan rätt och slätt läskiga.

Författarna lyckas verkligen med sin intention att skrämma människor, för boken är verkligen obehaglig. Jag blir rädd för de äckliga vampyrerna. Samtidigt är det svårt att sluta läsa – boken skiftar ständigt mellan olika perspektiv och historien har ett starkt driv.

Men när adrenalinkicken har lagt sig börjar jag att fundera… Är det som del Toro och Hogan har gjort verkligen något nytt? Visst, i vampyrgenren är det kanske det, men påminner inte deras vampyrer om ett annat monster? Hjärndött, primitivt, bara är ute efter att äta? Ja, det var faktiskt svårt att inte dra zombie-parallellen när man läste Släktet och till slut blev det nästan lite irriterande. Men, nu ska vi inte hänga upp oss på småsaker! Det är inte särskilt unikt, det är inte särskilt djupt, det är inte innovativt men det är läskigt och underhållande och i det här fallet räcker det gott och väl.

dagensbok.com » Guillermo del Toro

Guillermo del Toro "Förgörelsen"

Similar Posts:

Guillermo del Toro "Släktet"

Similar Posts: