Ni kanske tycker dessa tider med virus, sex avhuggna fötters avstånd, folk som gillar rökt ål och karantän är jobbigt. Att ett klappträ till politiker, som tillsammans med ett rikspucko till läkare far till Stockholm och slickar och gnider sig på allt de kom över – enligt rykten även på ett par högvakter –, höjer […][...]

Ofarbar tystnad är författaren, förläggaren och översättaren Andreas Lundbergs andra bok i en planerad romantrilogi om sin egen psykiska ohälsa som blommar ut efter en skilsmässa. Han kallar den första boken för svart, den här andra boken för grå och den tredje boken ska bli den vita – han kallar dem för helvete, skärseld, himmel. […][...]

Jag fick låna boken. Det är en delikat sak att läsa den bok en vän givit dig med försäkran om att den är fantastisk. Vänskaper har raserats, riken fallit, stridskonsten utvecklats, nageltrång krälat sig ut genom fotsulan, tårar fällts, tänder gnisslats, fötter stampats i golvet, havsnivåer höjts, pengar swishats till självutnämnda oberoende journalister, män förklarat […][...]

Lyra Kolis lyrikdebut är både smart och rolig. Den rör sig kring bibelkaraktären Leviatan. På olika sätt närmar sig Koli sitt studieobjekt: genom att gå till mammans och broderns konfirmationsbiblar, genom att googla, genom att analysera namnets språkliga härkomst, genom att utreda Leviatans möjliga identifikation som krokodil eller val, eller kanske dinosaurie. Det är Kolis […][...]

Jag hade ett samtal härom veckan som fick mig att inse att religion på individnivå inte intresserar mig mer än måttligt. Religionskritik duggar som vanligt tätt och är i vanlig ordning sällan nyanserad; ofta handlar det om alltför generaliserande bilder målade med alltför grova penseldrag och föga fantasi. Om vi nu ändå av ren lättja […][...]

Han hade mycket god hand med kor och kunde ha blivit en utmärkt ladugårdsförman. Det var Frans G Bengtssons far som sa det och Frans G ansåg i resten av sitt liv att detta var det finaste beröm han någonsin fått. Det hade sin bakgrund i att han vid tjugoett års ålder fick en njursjukdom […][...]

Gud finns. Det är premissen för Meg Rosoffs roman I begynnelsen var Bob. Eller ja, Gud finns, men rekryteringsprocessen lämnade tyvärr en del att önska. Faktum är att Gud, som förresten heter Bob, är en slackig, slapp, ombytlig och inte minst sagt kåt tonårskille som förärats positionen av sin mamma, som i sin tur vann […][...]

Av hans kärlekslära begriper jag inte mycket, bara så mycket att jag förstår att den inte är någonting för mig. Och är han förresten själv så kärleksfull egentligen? De som tror på honom ger han frid, sägs det, och tar dem upp till sig i sin himmel, men de som inte tror på honom, så […][...]

Ann Heberlein har skrivit en form av självbiografisk debattbok, Gud, om vi ska talas vi du och jag måste jag vara helt ärlig. I första delen är den fylld med frågor till Gud, och i den senare delen finns Guds svar. De klassiska frågorna ställs, de som alla människor har ställt och så de mer […][...]

När dagensbok.com hade sin födelsedagsfest i höstas fick jag äran att presentera Mian Lodalen. Jag hade ingen koll på henne och googlade samma dag för att ha nåt vettigt att säga. Hon kallade mig för gumman och skrattade gott åt att jag missat sju av hennes utgivningar när jag presenterade henne, och jag skämdes lite […][...]