För lite drygt ett år sedan gav Nirstedt/litteratur ut två nyutgåvor av Sven Lindqvist, dels Bänkpress och Ökendykarna, och dels den här boken som innehåller både Utrota varenda jävel och Nu dog du. Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, […][...]

Ngugi Wa Thiong’o uppmanar alla afrikanskfödda författare att skriva på sitt modersmål. Varför använda kolonisatörernas språk? Att använda härskarnas språk är bara att upprepa strukturer som vidmakthåller sakernas tillstånd. Och det står väl alla klart: forna kolonialmakter har på inget sätt bidragit till förbättrade levnadsmöjligheter på den afrikanska kontinenten. 400 år av gratis arbetskraft talar […][...]

Jag börjar läsa Anne Boyers prosadiktbok med ganska höga förväntningar. Det är väl ofta dumt, men svårt att undvika. Det engelska originalet hyllades när det kom ut för några år sedan, och ja men läs bara titeln! Den bådar gott vad gäller både tema, ton och stil. Men det börjar alltså … rätt platt? Där […][...]

Det är först när jag läser Juliana Spahr i svensk översättning som jag ser spåren i Athena Farrokhzads tonalitet till Spahrs raka, uttalande poesi. Varför har jag inte tänkt på den kopplingen tidigare? Kanske för att mitt möte med Farrokhzads poesi föregick mitt första möte med Spahr. Den allra första dikten jag läste av Spahr […][...]

I början av 1990-talet deklarerade filosofen Francis Fukuyama att historien var ”slut”. Hädanefter, menade han, skulle vi alla leva i liberala, kapitalistiska ekonomier. Jag vet inte om det finns särskilt många som tar Fukuyamas tes på allvar i dagens läge, om man nu någonsin gjort det. Det är i vilket fall denna tes som utgör […][...]

Elisabeth har skrivit fint om Retrotopia redan 2017 då hon här på sidan recenserade den engelskspråkiga utgåvan. Hon skriver med konstverk av August Malmström i blickfånget och låter utdrag ur Zygmunt Baumans Retrotopia vävas samman med egna reflektioner. Hon fångar tiden och tidsandan strax innan och direkt efter terrordådet i Stockholm – en tid som […][...]

Lever vi ut våra känslor när vi ser på en tv-serie? Och håller vi känslorna ifrån oss i verkliga livet? I romanen Terminal glider handlingen mellan många fiktiva nivåer och det är med lätt förargad känsla jag ångrar att jag inte tittade på tv-serien Twin Peaks på 90-talet när den visades i svensk television. En […][...]

När jag började läsa Chimamanda Ngozi Adichies Americanah gjorde jag det mest i ett försök att slå ett litet hål på den stora vita fläcken, som täcker min litterära karta över afrikanska författare på samma sätt som ett Atlas gör från tidigt 1800-tal. Jag vill helt enkelt ta del av det moderna Afrika. Det Afrika […][...]

I tre inledande kapitel får man tre scenarion: en liten pojke hamnar på en mardrömsö där matbrist orsakar kannibalism, två svenska poliser tillhörande den nya hemliga EU-polisen OPCOP äter middag och diskuterar en plastikkirurgs självmord, och så får man en rapport om en mystisk pojke som växer upp i exklusiv europeisk diplomatmiljö. Man gnuggar sig […][...]

Vi lever i ett fängelse. Med den minst sagt starka bilden inleder forskaren och aktivisten Susan George sin bok Deras kris, våra lösningar. Retoriken är så kraftfull att jag skruvar på mig. Deras kris. De få riktigt rika och mäktiga, de George kallas Davosklassen, de som verkligen tjänar på sakernas tillstånd. Och så vi, alla […][...]