Förra veckan recenserade jag två mycket viktiga böcker om den sedan årtionden pågående konflikten i Gaza. Det är två böcker som visar hur starkt förhållandet mellan kultur och politik är. I Gaza, mitt älskade har Gideon Levy publicerat en samling krönikor skrivna under 2006-2011. Han har i flera år kämpat för att få fler att […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]