Tatjana Brandts senaste bok består av essäer som går på djupet på ett både välskrivet och vältänkt vis kring fyra helt olika författarskap – det handlar om engelska Ann Radcliffe (1764-1823), ryska Fjodor Dostojevskij (1821-1881), engelska George Eliot/Marian Evans (1819-1880) samt amerikanska Ursula K. Le Guin (1929-2018). Utan att det någonsin blir varken kletigt eller […][...]

George Eliot är en ny bekantskap för mig. Jag har stött på namnet många gånger men faktiskt aldrig läst. Namnet är en pseudonym för Mary Ann Evans och som tidens sed bjöd på 1800-talet publicerade kvinnor sig helst under ett mansnamn. Romanens titel Silas Marner är namnet på en vävare som kommer till den lilla […][...]

I Förfärande kvinnor har KG Johansson samlat och översatt texter skrivna av elva pionjärer inom gotisk skräck. Det rör sig om läxuppgifter, noveller, en kortroman och en dikt som publicerats för första gången mellan åren 1842 till 1892. Varje text föregås av en kort biografisk introduktion till författarna. Bland de elva kvinnorna, tio av dem […][...]

Det hör väl till den mänskliga historiens eviga frågor: Är människan genom tiderna i grunden densamma? Eller i det här fallet: Är kärleken genom tiderna i grunden densamma? Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion […][...]

Kanske är det Sisela Lindbloms förra roman, omdebatterade De skamlösa, som gör att jag har svårt att förstå mig på The Agency. De båda romanerna är lika. Och ändå inte. Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. […][...]

Om vi skulle avstå från alla yttre bedömningar av en människa för att i stället med mera vaket intresse fråga oss vad hennes eget inre rapporterar om hennes göranden och låtanden och förmåga: vad det kostar henne att genomföra sin dagliga gärning; hur åren får hennes hopp att blekna eller hennes fixering i självbedrägeri att […][...]

”Åh, den är så romantisk!” sa en kompis till mig när hon fick se att jag satt och läste Jane Eyre. Ja, den är ju det. En av de mest romantiska böcker som skrivits (enligt min åsikt, men jag är ju också totalt torsk på engelska 1800- talsromaner) jämte Emily Brontës Wuthering Heights och Jane […][...]