”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.” Så börjar romanen. Den medellöse berättaren ligger i en kal vindskupa en klar höstdag. På fältet nedanför röjer några arbetare upp kring en nedbrunnen smedja. Huvudpersonen har inget namn. Ingen mat. Det enda han kan och vill är att skriva. Svältande börjar han driva runt i staden.

Hamsuns mål med Svält var att skriva sig fram till ”det som ingen ännu känner”. Följaktligen blev det en studie i svältandets psykologi. Och Hamsun fångar dubbelheten: hatet mot hungern och hungern som tröst. Därtill hatet mot Gud och densamme som tröst. Svält kan läsas som en enkel berättelse om den oetablerade författarens ekonomiska vedermödor och psyket bakom hungern/självsvälten. Hamsun målar utan tvivel upp detta med imponerande precision. Men mest intressant är trots allt huvudpersonens identitetskris.

Han har ingen aning om vem han är. Ingen aning om vart han är på väg. En ung kvinna som han börjar förfölja kallar han Ylajali. Namnet poppar plötsligt fram ur medvetandet. Under läsningen tänker jag oupphörligen på New York-triologin. Och då ska man veta att Paul Auster faktiskt har analyserat Hamsuns Svält i essäsamlingen Hungerns konst.

Intressant med den här utgåvan är det kompetenta efterordet av Henrik Petersen, där man bland annat får lära sig att Georg Brandes avfärdade Svält som monoton.

Men varför en nyöversättning? För att gubben Hamsun var inne och pillade en hel del i verket. Översättningarna har hittills följt hans senare, urvattnade utgåvor. Framförallt tonades upproret mot Gud ner. Och han klippte en sexscen. Gubben Hamsun var av allt att döma en pryd högerman.

Similar Posts:

• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Autodidakt och individualist
• Censuren är död – länge leve censuren?
• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• En ärelös jävel