Så glad jag blev över denna vackra bok. På omslaget möts läsaren av ett halvporträtt av Peter Bergfeldt med armarna tatuerade med blommor mest i röda och gröna färger. Bakgrunden är svart liksom hans linne, basker, halsband och glasögonbågar med detaljer i grönt. Hans namn och författaren Mats Fors namn är skrivna i grönt. I […][...]

Vissa böcker stannar kvar i huvudet långt efter att sista sidan slagits igen. Jag ger mina tårar av Merja Mäki är just en sådan bok. Berättelsen om Larja tar oss till gränstrakternas Karelen. Ett område som slits mellan öst och väst. Mellan Sovjet och Finland. Året är 1942 och det rådet för tillfället fred, Finland […][...]

När jag var fem år gammal åkte jag till Åbo med min pappa och min farmor. Mina minnen från den resan är fragmentariska – den stora finlandsfärjan, de karelska pirogerna med äggsmör, Åbo slotts vita väggar – men syftet var att hälsa på Reijo och hans familj. Reijo var ett av de finska barnen som […][...]

Det har nu gått ett år sedan telefonsamtalet kom med beskedet att mamman dött. Våren är kommen, liksom tolv månader tidigare. Det finns en magnolia med stela grenar som föreslår att Tuonis jungfru ska hålla sällskap för kvällen. En magnolia kan väl inte tala, men vem kan egentligen förneka de speciella upplevelser som det inre […][...]

Romanen Utbryterskan tar vid där Annika Åmans debutverk Lumpänglar (2022) slutar. Huvudkaraktären Alma Laakso upplevde tragedier och livsförändringar i slutet av den förra boken. Den lilla sonen drunknade i ån, hennes man, vävmästaren på fabriken, försvann till Sverige och Alma med dottern Saga får söka sig husrum i arbetarkasernen Sarinelund. Alma degraderas vad gäller arbete: […][...]

I tusentals år har människor lämnat sin hembygd för att söka säkerheten på en helt ny plats, som ligger på andra sidan berget, havet eller älven. Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan […][...]

Det är sällan vi (jag) läser romaner som utspelar sig på 1500-talet. Av förståeliga skäl så blir person- och miljöskildringar samt språkbehandling allt svårare att få riktig ju längre tillbaka intrigen utspelar sig. Ofta är det skribenter inom det akademiska området som skriver – om de skriver – och populariserar historien. Anu Lahtinen, professor och […][...]

Plötsligt befinner jag mig nästan hundra år tillbaka i tiden när jag läser Annika Åmans debutroman Lumpänglar (2022). I svenskspråkiga Österbotten, i fabriksområdet ”Masunin” i min egen hemkommun. I ett myller av människor och omvälvande händelser. Tiderna oroliga, fattiga, såriga efter första världskriget och inbördeskriget i Finland. Så som alltid när omvälvningar sker påverkas kvinnor […][...]

Tove Jansson är och kommer i många år förbli en av våra mest välkända författare. Få sagor har fått sånt genomslag, och behåller uppmärksamheten hos sina läsare. Den vuxna läsaren (som eventuellt aldrig har läst någon Muminbok egentligen) samlar på muggar medans den yngre generationen bläddrar i bilderböcker och sagor. Men, Tove var så mycket […][...]

de kan bli gäster som hemsöker dig. Så står det i förlagets beskrivning av boken, och det är en varning läsaren ska ta på största allvar. Vad som vid första anblick ter sig som vardagsbetraktelser smyger sig sakta in under huden och stökar runt i hjärnans mörka vrår. Efter att ha läst de första novellerna […][...]