Som ung och sökande högstadieelev på 1980-talet fick jag en gång händerna på Contra, en tidskrift som betecknades som högerextrem. Man kunde beställa klistermärken via tidningen. Olof Palmes ansikte i mitten av en måltavla. Men också sådana som bar budskapet ”Befria Baltikum”. Det framstod i mina ögon som lika rättfärdigt som omöjligt att de tre […][...]

För ett tag sedan hörde jag en utrikeskrönika på Sveriges Radio P1, där rubriken löd: Kan du de baltiska huvudstäderna? Lätt som en plätt tänkte jag först, men stunden senare funderade jag om jag var helt säker. Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna […][...]

Konstnären Ilon Wiklands barndom var minst sagt splittrad. Hon föddes i staden Tartu i sydöstra Estland 1930 och tillbringade där sina första år hos sin snälla mormor. När Ilon fyllt tre flyttade hon till föräldrarna, som bodde på en “fin” adress i Tallinn. Dessvärre hade de inte mycket tid över för sin dotter, som istället […][...]

Det handlar om Liis, trettiotvå, som jobbar på båt mellan Tallinn och Stockholm. Två veckor ”till havs”, två veckor i Tallinn. Hon gör också korsord för tidningar och är en riktig fena på att sätta ihop ordlekarna. Men mest driver Liis runt på Tallinns gator och pubar. Hänger med olika bekanta vid bardiskar eller på […][...]

De kom från sovjetimperiets alla håll till en landsände de fått höra anslutit sig frivilligt. För sina nya landsmän var de snarare ockupanter och efter Sovjetunionen fall blev många av dem, trots att de inte sällan bott i Baltikum i generationer, ickemedborgare. De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande […][...]

Detta är egentligen ingen ny bok. Den har på sätt och vis redan skrivits för flera år sedan. Ungefär så presenterar Sigrid Rausing denna bok. Den baserar sig på upplevelser för tjugo år sedan, då hon läsåret 1993 – 1994 levde i anslutning till en nedlagd kolchos i Estland. En gammal kvarleva från Sovjetunionen. Och […][...]

”Vi söker dig som är flexibel, snabbt kan anpassa dig till en föränderlig omvärld och ser möjligheter där andra ser problem.” För alla som någon gång läst en arbetsannons verkar just förmågan att snabbt kunna förhålla sig till förändringar vara den mest eftersträvande egenskapen en människa kan ha. Att inte kunna anpassa sig, ja det […][...]

Andra världskriget och det kalla kriget gav upphov till den moderna spionthrillern, där allt handlade om att blottlägga hemligheter och falska lojalitetsband. I Utrensning verkar Oksanen både vilja slutgilitigt begrava den och hålla liv i den genom att påminna om att det alltid finns folk som vet var kropparna är begravna. Här är krigen slut, […][...]

"Stalins kossor" är vad de deporterade esterna kallade Sibiriens magra getter. Det är också titeln på Sofi Oksanens debutroman. Och kanske en metafor för ett anorektiskt kvinnoideal. Är det här en feministisk roman? Baksidestexten säger så. Men det beror kanske på hur man ser det. I fokus står tre generationer kvinnor: estniska byggmästaren Katariina som […][...]