I Erik Lindman Matas lyriksamling PUR kommer vi rakt in i ett slut, det där obegripliga slutet som är slutet på ett liv. Texten är på något sätt upphackad. Inte direkt fragmentarisk, men med ständiga avbrott, även mitt i raderna när vanlig ordföljd bryts upp. Även den konsekventa användningen av I istället för en/ett gör […][...]