Camilla Stens debutroman, dystopiska En annan gryning, har ett gäng år på nacken när den dyker upp på min radar. Sånt känns ju alltid lite störigt, när man helst vill föreställa sig att man har stenkoll på utgivningen (vilket verkar alltmer omöjligt på dagens bokmarknad), men här bidrar det onekligen också till en viss tyngd. […][...]

de kan bli gäster som hemsöker dig. Så står det i förlagets beskrivning av boken, och det är en varning läsaren ska ta på största allvar. Vad som vid första anblick ter sig som vardagsbetraktelser smyger sig sakta in under huden och stökar runt i hjärnans mörka vrår. Efter att ha läst de första novellerna […][...]

I ett alternativt, eller potentiellt framtida, samhälle har vetenskapen äntligen rått bot på biologins grundläggande ojämlikhet mellan män och kvinnor: kvinnor bär inte längre barnen i sina kroppar och knyts till dem genom amning när barnet är fött, utan foster planteras i konstgjorda livkapslar utanför kroppen. När de fötts kan de sedan, tack vare mjölkinjektioner […][...]

I en dystopisk tillvaro råder hunger. En kvinna bor på en gård tillsammans med andra människor och arbetar med jordbruk för att försöka mätta allas munnar. Så råkar hon ut för en olycka och upptäcker i och med det att hennes kropp har en alldeles särskild förmåga att regenerera kroppsdelar. Plötsligt har hon kött att […][...]

Än en gång önskar jag att jag hade lärt mig att åtminstone läsa tre takter av baksidestexten INNAN jag skriker ”juhu, den tar jag!” eftersom jag läst något tidigare av författaren som jag verkligen gillat. I det här fallet hade jag, som större delen av västvärlden, läst Ett litet liv och som jag minns det […][...]

Huvudpersonen i Nnedi Okorafors fantasyroman Vem fruktar döden föds som ewu, produkten av en brutal krigsvåldtäkt. Hennes mor stapplar efter våldtäkten ut i öknen för att dö, men hon dör inte. Istället föder hon en dotter som hon ger namnet Onyesonwu, ”Vem fruktar döden?”. Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu […][...]

På en ö utan namn vaknar befolkningen vissa morgnar av att ännu en sak har utplånats. Det tar sig uttryck i en obestämbar känsla i luften och inte förrän man inspekterat verkligheten och talat med grannarna får man fatt i vad som försvunnit denna gång: fåglar, rosor eller speldosor. Den stora floden som flyter genom […][...]

När Ava vaknar upp är hon ensam i en sjuksal. Det sista hon minns är att hon, hennes mamma och lillebror Tage insjuknade i den nya influensan. Hon vet inte var hon är eller hur lång tid som passerat, och den vitklädda sjuksystern Clara bidrar inte med mycket information. Ava befinner sig i Eden, en […][...]

Sverige är det bästa av länder, den bästa av världar. Alla är glada och nöjda och negativa känslor har i stort sett eliminerats, men Betty mår inte alls bra. Hon tillbringar pausen på jobbet på Espresso Mouse inne på toaletten där hon smygröker och samlar sig men utan att riktigt lyckas. Efter att hon googlat […][...]

Station elva skrevs 2014, några år efter svininfluensan, men långt innan covid-19 gjorde debut. Den handlar om livet innan, under, och tjugo år efter pandemin som spred sig över världen och tog död på 99% av mänskligheten. I den här berättelsen är det ett influensavirus, inte ett coronavirus, men temat känns förstås obehagligt aktuellt. Pandemiparanojan […][...]