I början finns bara tystnad. Sedan, en röst som lågt och långsamt besvärjer fram den svarta vårnatten i den lilla, fiktiva kuststaden Llareggub: Det är vår, en månlös natt i den lilla stan, stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den hukande hagen för kärlek och kaniner linkar osedd ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka […][...]

Jag blir alltid på så gott humör av det Magnus Florin skriver. Jag upptäckte honom i en recension i Bonniers Litterära Magasin någon gång på 1990-talet, när han skrivit en bok om en mycket känd svensk författares efterlämnade papper i skriften Köra och vända: Strindbergs efterlämnade papper. Redan då var Magnus Florin något av det […][...]

Det är höstlov igen och det har redan gått ett år sedan Celias före detta bästis Lova blev anfallen av Nellie.  Nellie som då var Celias enda och bästa kompis och som fick Celia att tro att de faktiskt var riktiga häxor. Ett år senare har de ytliga såren läkt men både Lova och Celia har […][...]

Nora är Merete Pryds Helles roman om den norske dramatikern Henrik Ibsens karaktär i pjäsen Ett dockhem. Både i originalpjäsen och i Pryds Helles tolkning är det Nora som är huvudperson och i båda fallen handlar det främst om äktenskapet och om kvinnans roll. Det tema som när det begav sig blev kontrovers och skandal […][...]

Terroristens kropp är en kort text, en bok i litet format på knappt 40 sidor. Utgångspunkten är den klassiska grekiska tragedin Antigone av Sofokles, där Antigone trotsar Thebes härskare Kreon när hon väljer att begrava brodern Polyneikes. För detta brott döms Antigone till döden, men hinner ta sitt liv innan domen verkställs. I Ouzounidis dramatisering […][...]

Jag är ingen Ibsen-expert, men jag njuter gärna av Klas Östergrens formuleringskonst. I romanen Hilde har han tagit en karaktär ur Henrik Ibsens bägge dramer Frun från havet och Byggmästare Solness och givit henne ett alldeles eget liv i 1920-talets Berlin. Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel […][...]

Igår avslutades Bergmanveckan på Fårö. Jag var inte där. Jag har istället suttit på balkongen och lusläst Andreas Focks intervjubok Alla talar om Bergman. Författaren har intervjuat 25 personer som på ett eller annat sätt jobbat nära Ingmar Bergman. Det är skådespelare, scenografer, scriptor, TV-producenter, elektriker, kostymörer med flera. Den bild fler än jag månhända […][...]

Medea dödar sina barn utanför scenen. Klytaimnestra sin make likaså. I de antika tragedierna ser vi inte de våldsamma handlingarna, bara deras konsekvenser. Morden återges men gestaltas inte. Pjäserna utspelar sig på så sätt i, som Christina Ouzounidis skriver i denna avhandling, ”det avlyssnade, i det vi hör snarare än i det vi ser, i […][...]

Det här är en av svår bok att recensera, av flera olika anledningar. För det första: även om förlaget hela tiden varit öppet med att Harry Potter and the Cursed Child är ett pjäsmanus, och inte en roman, så har den ändå mer eller mindre lanserats som ”nya Harry Potter-boken”. Jag visste att det var […][...]

Det börjar med månfärderna. De där nya upptäcktsfärderna i rymden som Thomas och hans kamrater drömde om att få följa med på, vad blev det av dem? Alla löften och drömmar? Inställda. Insparade. Thomas hör till en generation som upplever sig ha blivit lovade mycket, och sen inte fått en skit. En massa krig på […][...]