Katja befinner sig mitt i livets gråa sjö, långt bort från ungdomens strandkant, ännu långt kvar till ålderdomens på andra sidan. Hon simmar och försöker få fatt i vilken riktning hon är på väg, frågar sig hur länge hon egentligen kommer orka hålla sig flytande utan att veta vart hon ska. När hennes väninna Tiffy […][...]

Först känner jag mig fascinerad. Så småningom undrar jag om det inte handlar mer om svårigheterna att förstå spelreglerna i japansk-tyska Yoko Tawadas En isbjörns memoarer. Vad är egentligen en isbjörn? Tawadas roman följer nämligen inte en, som den svenska titeln förespeglar, utan tre generationer isbjörnar. Först är det den blivande mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn […][...]

Hur ser man sig bäst omkring i Berlin? Man tar Ringbahn med- eller motsols, föreslår Peo Rask som skrivit en resebok fylld av den här typen av originella tips. Ett annat Berlin är lämplig att ta med sig för den som redan varit flera gånger i Tysklands huvudstad. Här hittar man främst sevärdheter som ligger vid […][...]

Det var inte meningen att Berlinmuren skulle falla. En DDR-byråkrat vid namn Günter Schabowski försade sig på en presskonferens, råkade förklara att gränserna var öppna med omedelbar verkan, och oops så hade hela världshistorien ändrat sig. Men frågan är väl: Ändrade Schabowski på egen hand världshistorien, eller var han bara en av många små som […][...]

Inge Lohmark är inte den typen av lärare som gullar med sina elever. Inte den typ som engagerar sig i dem alls, faktiskt. De ambitiösa, lika väl som de uppstudsiga, sätter hon en ära i att tillrättavisa och trycka till. Hennes undervisning är en envägskommunikation, renodlad katederundervisning, för det är ju bara hon som har […][...]

Min bild av DDR var innan jag läste Flickan bilden av ett grått samhälle. Den bild av DRR som Angelika Klüssendorf förmedlar till läsaren genom boken Flickan är bilden av ett svart samhälle. I berättelsen får vi följa en namnlös flicka ständigt på flykt från hemmet, där den lika namnlösa mamman misshandlar henne och brodern […][...]

Det finns någon slags lockelse över DDR, den lika paranoida som totalitära statsbildning som jag inte riktigt kommer över. Kanske är det någon form av nostalgisk projicering till en svunnen era, då man inte konstant behövde ta aktiva val, utan kunde luta sig tillbaka till TV1 och TV2 och låta staten bestämma över sin pensionsförvaltning. […][...]

Det är svårt att inte få den gamla slagdängan om hur verkligheten överträffar dikten i huvudet när man läser journalisten Christoph Anderssons bok om den östtyska säkerhetstjänsten Stasis relationer med Sverige. Intrigen känns ofta som hämtad från en James Bond-film – ibland faktiskt som en Bond-film på LSD. Bara baksidestexten skulle räcka till kanske sju […][...]

I Ricarda Junges roman Stalinhusen heter huvudpersonen Lena. Hon är en ung kvinna, strax under 30, arbetar som frilansjournalist och har en tvåårig son, som heter Adrian. I romanen berättar hon sin historia i jag-form. Hon berättar om det förflutna, om sin bakgrund, om sonens far och om deras förhållande, som successivt försämras. Men hennes […][...]

När den av Birgitta Almgren utpekade Stasispionen Marianne Ersson i november i år går ut ur anonymiteten för att rentvå sig med en intervju i Svenska Dagbladet, ställs frågan om hon kanske inte varit spion ändå, men förträngt det. Hon tar frågan på största allvar och svarar att hon tänkt på det men inte kan […][...]