Emilia Fogelklous Arnold är för mig en oskattbar vän. Där skriver Emilia i tredjeperson – Mi – med ett beundransvärt saktmod och låghet om maken och livskamraten Arnold Norlind. Hon tecknar Arnolds liv från barndomen till den sista inandningen. Texten stegras stundom, oftast när kärleken framträder – en kärlek som hela tiden finns där. För […][...]

När jag upptäcker att handlingen i Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte knyter an till Artursagan blir jag förtjust. Under några år i slutet av 80-talet läste jag det mesta som gick att komma över i ämnet. Nyfikenheten väcktes av fantasyromanen Avalons dimmor, skriven av Marion Zimmer Bradley, som återberättar legenden om kung Artur och hans […][...]

Artikelsamlingen Mellan himmel och helvete har sitt ursprung i en tvärvetenskaplig kurs om senmedeltidens Italien som genomfördes av Centrum för medeltidsstudier vid Stockholms Universitet våren 2012. Texterna ger oss glimtar från kulturen i det senmedeltida Italien via några av tidens viktigaste personligheter som Dante Alighieri, Giovanni Boccaccio, Christine de Pizan och Franciskus av Assisi. De […][...]

Vad vet vi egentligen om djur? Vet vi något alls? Jag tycker mig själva ha ett på många sätt nära förhållande till djur, men när jag väl grubblar på det inser jag ju precis det som Jenny Diski insett: de allra flesta av de där djuren är faktiskt döda. På olika sätt. De finns bara […][...]

Det hör väl till den mänskliga historiens eviga frågor: Är människan genom tiderna i grunden densamma? Eller i det här fallet: Är kärleken genom tiderna i grunden densamma? Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion […][...]

Att inte bli provocerad av Dan Gustavssons första diktsamling på femton år är svårt. Åtminstone för mig. I niohundranittionio sjuttonstaviga haikus med en, enligt diktaren själv, tillfogad övre gräns på tolv ord spänns ett ofantligt rutnät upp. Ett nät som sträcker sig från norr till söder, öster till väster, makro till mikro, antiken till vår […][...]

Äntligen stod prästen i predikstolen. Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. Döden kom med ölbil. Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig […][...]

Den gyllene medelvägens blodiga spår i trafiken Så lyder ett par rader från Bo Carpelans senaste – och sista, han avled nyligen – diktsamling Gramina. Det är en variation på Horatius berömda ode om den gyllene medelvägen – en poetik utifrån den romerska antikens ideal. Jag vet inte hur man ska läsa Carpelans ord. Eller […][...]

När norska Gunnhild Øyehaugs första roman kommer på svenska är det med undertiteln ”En perfekt bild av ett personligt inre”. Det är en roman med filmiskt snabba klipp och ett myller av människor, deras tankar och omständigheter, med skruvade, oväntade inslag och smarta referenser till världen och kulturen omkring oss. Litteraturstudenten Sigrid skriver om varför […][...]

Gyllene dagar? Nej, knappast. Diktjaget i den här diktsamlingen är så livstrött att varje dag är ett nederlag, varje månad den sista och marken han går på platt som en igenfylld grav. Så tom jag känner mig, så färdiglevd, det mesta står nu ohjälpligt raserat och likväl halvhunnen på livets farled så står jag rak […][...]