Det är fascinerande hur vissa författare får en läsare att känna sig trygg och förvissad om att en bok kommer att vara bra. Kanske inte fantastisk, även om det är mycket möjligt, men i alla fall bra. En sådan författare för mig är Majgull Axelsson; läser jag något av henne vet jag att det kommer […][...]

I slutänden handlar väl novellerna om mänsklighet, tänker jag. Curtis Sittenfelds Jag säger det ni tänker är full av berättelser om grundläggande mänskliga känslor, som inte alltid är så snygga eller rimliga. Avundsjuka. Kärlek. Svartsjuka. Attraktion. Allt det där stökiga som kommer med att vara människa. En socialt medveten genusvetare som har tillfälligt sex med […][...]

På förlagets hemsida beskrivs Curtis Sittenfelds bok Sanning och skvaller som en modern version av Jane Austens Stolthet och fördom. Med de glasögonen börjar jag läsa boken. Till att börja med har jag en viss förväntan, huvudkaraktärernas namn är så gott som desamma, berättelsen lånar sina huvudsakliga drag från förlagan och jag bereder mig på […][...]

För några år sedan gjorde vi en temasida om spin-off-litteratur här på dagensbok.com. Fenomenet – förmodligen ungefär lika gammalt som mänskligheten själv, ungefär – har inte precis avtagit sedan dess, så idag uppdaterar vi det en smula med två nya varianter av Jane Austen: Northanger Abbey av Val McDermid och Eligible av Curtis Sittenfeld. De […][...]

När jag läste Curtis Sittenfelds första roman I en klass för sig minns jag att jag tyckte om den. Men jag tyckte att den var alldeles för lång och lite för ambitiös. Presidentens hustru, Sittenfelds tredje roman, är också väldigt lång och ambitiös. Men i det här fallet behövs längden för att uppfylla den stora […][...]

I en klass för sig var en av förra årets stora läsupplevelser med sin svidande uppgörelse med high school-åren. När nu Sittenfeld kommer med sin andra bok som fokuserar på åren som ung vuxen, frestas jag att jämföra henne med Melissa Bank, som har skrivit Flickornas handbok i jakt och fiske och Drömstället. Båda författarna […][...]

Lee fick jobba hårt för att övertyga sina föräldrar att det var en bra idé att börja på en internatskola. När hon fick stipendiepengar, fanns det inte längre något tungt vägande skäl som talade emot hennes förslag. Väl på plats på Ault, verkar hon inte längre lika övertygad om att det var en allt igenom […][...]