Camilla Stens debutroman, dystopiska En annan gryning, har ett gäng år på nacken när den dyker upp på min radar. Sånt känns ju alltid lite störigt, när man helst vill föreställa sig att man har stenkoll på utgivningen (vilket verkar alltmer omöjligt på dagens bokmarknad), men här bidrar det onekligen också till en viss tyngd. […][...]

I min recension av Bergtagen – den första delen i Järvhögatrilogin – skriver jag om obehagskänslan som väcks av frasen ”det är bara så det är i Järvhöga”. Om hur otäckt det är när något är uppenbart väldigt fel, men ingen vill låtsas om det. Midnattsblot tar vid några månader efter första bokens slut, och […][...]

Det börjar med olika lager av tid. ”Söndag, 15 september”, därefter ”Fem timmar senare”, kort därpå ”Fem timmar och fem minuter tidigare”, ”Nu”, ”Fem månader senare” och så där fortsätter det. Så det gäller att hänga med. Men det skapar också en nerv. Det visar sig att det rör sig kring ett brutalt mord. Eleanor […][...]

”Du vet hur det är i Järvhöga. Ibland går folk ut i skogen och försvinner. Det är bara så det är här uppe.” När jag läste Staden (som Katze recenserade här) fick jag upp ögonen för Camilla Stens fenomenala förmåga att skapa en krypande obehagskänsla och samtidigt en oemotståndlig lust att läsa vidare. Hennes senaste […][...]

Jag är en person som inte frivilligt tittar på skräckfilmer eller läser alltför läskiga böcker. Jag gillar inte att vara rädd, jag gillar inte att bli äcklad, och om syftet med en film eller en bok är att sätta skräck i mig så hoppar jag hellre över den. Därför förvånade jag mig själv lite med […][...]